Folkrätt och Libyen (Uppdaterad)

I debatten om Sverige skall deltaga i operationen i Libyen så kommer det ofta upp argument som att "FN ska inte lägga sig i staters interna angelägenheter" och "Flyganfall skadar civila". Då glömmer man bort att analysera hur läget hade varit om koalitionen inte hade ingripit.

Om inte luftangreppet hade ägt rum och uppnått den dubbla effekten att dels stoppa framryckningen, dels bryta segervissheten hos Gaddafiregimens trupper, kunde rebellstyrkorna ha kollapsat och en fruktansvärd massaker ha tagit sin början.

Muammar Gaddafi själv hade redan släppt alla hämningar och domderade om sina motståndare som en ohyra, som varken skulle visas medlidande eller nåd.

Gaddafitrupper som tagit sin höga herre på orden skulle ha fyllt Benghazis gator med blod och såväl medlemmar av rebellstyrkorna som vanliga civila skulle säkerligen ha funnits bland offren. Detta har nu inte skett. Hela landet och hela befolkningen har inte fallit tillbaka i Gaddafis händer.

FN resolutionerna 1970 och 1973 som ligger bakom blockaden och anfallet mot Libyen har möjligjorts genom den s.k. R2P - "Responsibility to Protect" doktrinen.

Denna doktrin har utvecklats genom resolution 1540, den s.k. 1540 kommittén (som ironiskt nog även Libyen har deltagit i), 2005 års World Summit och sedan fastställts i FN säkerhetsråds resolution 1673.

Libyen är det första exemplet på när denna doktrin använts av FN. Människorättsorganisationer har genom ett antal gemensamma uttalanden fördömt Libyen och hänvisat till behovet av att ingripa baserat på R2P.

Och förra lördagen antog FN:s säkerhetsråd en enhällig resolution som förutom att den fördömer Khadaffiregimens våld även innehåller beslut om vapenembargo, reseförbud och frysning av tillgångar. Säkerhetsrådets 15 medlemmar var helt eniga i beslutet att hänskjuta frågan till domstolen i Haag, ICC. Det har aldrig tidigare varit fallet.

För trots att FN:s medlemsstater redan 2005 antog en princip som på svenska kallas »skyldighet att skydda« så har den aldrig tidigare åberopats på det sätt som nu skett. Responsibility to protect, R2P, syftar till att ge världssamfundet möjlighet att agera mot folkrättsbrott som folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

R2P innebär att stater är skyldiga att förhindra att den egna befolkningen utsätts för något av ovanstående brott. Den möttes till en början med stor skepsis av många av världens mindre demokratiska länder, som sade sig vara rädda för att den skulle missbrukas för inblandning i andra staters interna angelägenheter.

Libyen är det första fallet där världssamfundet sluter upp på allvar bakom R2P-principen och många folkrättsjurister har uttryckt förvåning över FN:s tydlighet.

– Jag är positivt överraskad över att FN lyckades enas så snabbt om starka åtgärder mot Libyen. För bara en vecka sedan verkade staterna väldigt splittrade. Att FN dessutom hänvisar till R2P i sina uttalanden är välkommet, säger Diana Amnéus, doktor i folkrätt och forskare vid Raoul Wallenberg-institutet.
...
Två regelverk ligger till grund för beslutet om militär intervention under R2P. Det ena rör FN-stadgan som anger att vid inomstatliga kriser måste situationen utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet. Där innefattas även flyktingströmmar och regional instabilitet, vilket skulle kunna åberopas i Libyens fall. 150 000 människor har flytt Libyen, 75 000 av dessa till grannlandet Tunisien och omkring 40 000 väntar på den libyska sidan av gränsen, med hopp om att kunna ta sig över. FN:s flyktingkommissariat varnar nu för en förestående humanitär krissituation.

De andra kriterierna under R2P fastslår att det måste föreligga ett eller flera fall av grova folkrättsbrott, såsom brott mot mänskligheten. Dessutom måste staten upp­enbart ha misslyckats med att skydda sin befolkning, vilket det enligt jurister inte råder någon tvekan om i fallet med Libyen. Libyens regim kan ha gjort sig skyldig till just brott mot mänskligheten genom att militärt attackera civila.

Med andra ord så har FN inte bara rätt att ingripa i staters inre angelägenheter, utan också en skyldighet. Problemet är att historiskt sett så har dessa ingripanden stoppats av andra staters intressen i de aktuella regionerna. Men efter Sovjetunionens fall och Kalla Krigets slut så har en gradvis ändring skett. Även länder som Ryssland och Kina är beroende av export och omvärldens stöd. Hans Blix beskriver detta som "nya vindar i säkerhetsrådet".

Oavsett hur utgången blir i Libyen visar det som redan skett att det internationella samfundet är på väg in i en ny utvecklingsfas där krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten kan komma att dömas och bestraffas var de än begås och där kollektivt sanktionerade interventioner är tänkbara mot regimer som grovt bryter mot mänskliga rättigheter. Ett viktigt nytt element är att Kina och Ryssland, trots egna brister i demokratiskt styre, allt oftare tycks beredda att medverka till att FN:s säkerhetsråd sätter press på regimer att respektera valresultat (som i Elfenbenskusten) och kräver att folkliga demonstrationer inte får mötas med kulsprutor (som i Libyen).
...
Trots tveksamheten har ett institutionellt stöd för mänskliga rättigheter gradvis stärkts och ett omfattande regelverk vuxit fram. Vid ett toppmöte 2005 skedde en sorts genombrott, då FN enades om en skyldighet för regeringar att skydda människorna inom staten. Om den skyldig­heten grovt åsidosätts har FN att ingripa – i sista hand med våld – för att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter.

Hur ser FN då på att civila skadas? FN är inte naiva utan inser att när man upprättar en NFZ så finns det risk att civila skadas. Detta särskilt då Khadaffi inte följer krigets lagar utan använder mänskliga sköldar samt placerar ut luftvärn nära civila bostadsområden.

Folkrätten säger dock inget om att civila inte får skadas, bara att man ska minimera lidandet.

– Krigets lagar accepterar civila offer men man får aldrig sikta på civila och det finns en försiktighetsprincip som ska följas. Däremot är det inte ett lagbrott att attackera mot mänskliga sköldar så länge det är militära mål som angrips, säger Inger Österdahl.

I resolution 1973 så poängteras det att man inte godkänner en regelrätt ockupation av Libyen, något som dessutom skulle skapa ett motstånd från lokalbefolkningen och övriga arabvärlden. Dock så finns möjlighet att utnyttja FAC - Forward Air Controllers på backen för att med större noggranhet leda insatserna med precisionsvapen för att dels undvika civila dödsoffer och dels skilja mellan rebeller och regeringsstyrkor, då dessa använder sig av samma typer av fordon.

Det man i slutändan inte får glömma är att givetvis så finns det fler faktorer bakom att just Libyen anfalls.

I fallet med Libyen är det en helt annan geopolitisk stabilitet som står på spel för stormakterna, även om dödstalen inte ens går att jämföra. Landet brukar kallas »de illegalas dörr till Europa«, dit 10 000-tals eller till och med 100 000-tals flyktingar kommer varje år för att ta sig vidare in i EU. Dessutom sitter regimen på Afrikas största oljereserver, och är en stor oljeexportör till flera EU-länder.

Inrikespolitik är viktigare än utrikespolitik. Obama väljer att dra sig ur och fokusera på valet i USA 2012.

Många hävdar att det främst är nästa års presidentval som fått Sarkozy att ta kommandot i fallet Libyen, väl medveten som han är om att fransmännen uppskattar när han spelar huvudrollen på den internationella arenan.
...
Det franskbrittiska initiativet som nu har uppstått kan också förklaras mot bakgrund av en säkerhetspolitisk överenskommelse i fjol. Då kom de bägge länderna överens om formerna för gemensamma militära operationer.

– Jag tror att de ser Libyeninsatsen som ett lämpligt tillfälle att bygga ömsesidigt förtroende och visa på samarbetsförmåga även på det militära planet, sa Giles Merritt, chef på den Brysselbaserade tankesmedjan Security Defense Agenda, till den tyska tv-kanalen Deutsche Welle.
...
2011 är ett tyskt supervalår med totalt sju delstatsval. Att de är viktiga för Merkel har synts på det sätt hon hanterat kärnkraftskatastrofen i Japan – genom att snabbt gå ut och lova den kärnkraftsskeptiska tyska allmänheten att de gamla kärnkraftverken ska stängas.

Så i praktiken så är det så att alla fina teorier om att hjälpa andra människor egentligen bara skapar legala manöverutrymmen för politiker att skapa pluspoäng på hemmaplan. Men är detta fel? Man kanske ska se det som ett "Win-Win" scenario? Våra politiker vinner pluspoäng på att de hjälper ett land i nöd och den libyska befolkningen får en chans att bli av med en diktator. Vi får dock inte gapa över för mycket. Framtida problem som t.ex. vem som ska komma till makten efter Khadaffi är nog upp till libyerna att hantera själva.

Läs mer om R2P på denna sida.

P.S: Frimärkena i inledningen av detta inlägg gavs ut av libyska staten 1996 som minne av de amerikanska bombningarna av Libyen 1986. Idag beskjuter Khadaffi sin egen befolkning. Vem ger ut nästa frimärkshäfte?

Uppdaterad 11-03-25, 12:37
The New Republic hade ett intressant inlägg som kommentar till den kritik som framförts mot insatsen i Libyen.

Since Kant, we have been familiar with the proposition that “ought implies can.” But in some circumstances, the reverse also holds: “can implies ought.” Our massive, ongoing investment in military capacity has a range of consequences for defense and diplomacy. It also has moral consequences. Because we can act in ways that others can’t, we are not as free as they are to ignore threats that we have the power to abate.