"Here we go again..." (uppdaterad)

FN har gett OK till att etablera en NFZ - No FLy Zone över Libyen. Jag är lite förvånad, då jag trodde att Ryssland och Kina skulle sätta sig emot, men de valde att lägga ner sina röster.

Enligt resolutionen ska "alla nödvändiga åtgärder" vidtas för att skydda civila mot Muammar Gaddafis styrkor men den utesluter att sända utländska soldater till Libyen.

Tio länder röstade för resolutionen och fem avstod, bland dem Ryssland, Kina och Tyskland.

I Benghazi firade Gaddafis motståndare FN-beslutet med att skjuta i luften och skicka upp luftvärnsgranater. De gamla libyska flaggorna från kungatiden vajade från tak och fönster.

Frågan är nu bara vad Sverige kommer att göra? Som jag har tagit upp tidigare har Sverige flygstridskrafter stående i beredskap som del av EAW i NBG11. Svenska politiker har varit mycket morska.

- Vi socialdemokrater välkomnar säkerhetsrådets resolution om att skydda civila libyer, säger Urban Ahlin till TT.

Ahlin hänvisar till FN-stadgan och säger att Sverige är skyldigt att bidra till att upprätthålla flygförbudszonen.

Även vår utrikesminister har uttryckt sig mycket aggressivt på sin blogg.

Jag gjorde klart att vi hoppas på ett beslut i FN:s säkerhetsråd som ger möjlighet till mer effektiva åtgärder än bara en flygförbudszon.

En sådan räcker inte. Jag vill ha mer.

Vi hade en flygförbudszon över Srebrenica. Högt över. Det hjälpte föga.

Det är stridsvagnar och artilleri och massakrer på marken som vi måste stoppa.

Det är helt rätt att en NFZ inte löser allt. Samma analys gör Wired.

Libya’s rebels have shown remarkable tenacity and courage in the face of relentless violence by Gadhafi’s forces, especially after nearly a week’s worth of drastic setbacks. They’ve called for international support to prevent Gadhafi’s copters and jets from attacking them, and now they’ve gotten it. But most Gadhafi loyalists are confronting the rebels on the ground, not from the air. Blake Hounshell of Foreign Policy writes, “What needs to happen now is swift military action against Qaddafi’s heavy weapons — call it a ‘no-drive zone,’ and perhaps even the bombing of his compound in Tripoli.” Do those who’d enforce the no-fly zone have the stomach for that? How far are they actually willing to go to support the rebels.

Frågan är egentligen hur långt vi ska sträcka vår hjälp? Om inte rebellerna klarar av kriget på egen hand, ska vi föra det åt dem?

Resurserna finns. Den svenska politiska viljan finns. FN-resolutionen finns. Vad mer kan krävas?

P.S: Slutscenerna i Top Gun handlar om just USA:s förra konfrontation med Libyen. I Hollywood spelar man just nu in Top Gun 2. Storyn borde med andra ord vara klar...



Uppdaterad 11-03-18, 10:37
NATO kommer under dagen att diskutera en insats i Libyen. NATO har tidigare sagt att man enbart kommer att agera om det finns klara mandat från FN. Nu finns detta mandat. Men även inom NATO så finns det motsättningar. Tyskland och Turkiet är emot en insats och Tyskland lade ner sin röst i omröstningen i FN säkerhetsråd.

Detta skulle kunna resultera i en insats med en lead-nation i form av Storbritannien eller Frankrike. Sveriges deltagande i Afghanistan började ursprungligen under just brittisk flagg.

I Frankrike går man nu ut i pressen med att insatser kan ske inom ett par timmar. Norge och Danmark flaggar för att man kan tänka sig att ställa upp. Jag misstänker dock att det i första hand handlar om underrättelseinhämtning i form av AWACS, UAV och spaningsflyg. Först därefter kan det bli fråga om någon typ av offensiva insatser.

Personligen så är jag mycket tveksam till en insats. Inte ens humanitärt så kan man egentligen motivera en insats. Se t.ex. i Irak 2003 där man visserligen fick bort Saddam som bevisligen behandlat sin befolkning illa. Men fler irakier har dött efter USA:s anfall än under Saddams regim (om man undantar krigen mot Iran och Kuwait).

Ska vi göra en insats så bör vi gå in på samma sätt som USA i Afghanistan 2001.

- NFZ för att hålla nere stridsflyg och helikoptrar.

- Punktinsatser för att slå ut vissa lednings- och luftvärnsställningar.

- Förse rebeller med vapen, ammunition och mat.

- Skicka in specialstyrkor för att utbilda rebeller och leda insatser med precisionsvapen och ta ner underrättelseinformation från UAV. Detta ska vara mycket små grupper så att inte Khadaffi kan utnyttja en västerländsk närvaro i landet för att väcka sympati.

- Sedan när rebellerna har tagit över så ska vi dra oss ur helt och hållet militärt, så att vi undviker det afghanska misstaget. Låt rebellerna tillsammans med övriga arabvärlden styra upp landet.

- Hela tiden stötta med humanitära operationer.

Det vi får vara beredda på är terroristattentat i västeuropa och USA. Lockerbie är bara ett exempel på vad Khadaffi är i stånd att göra.

Se även Wiseman, Cornucopia och Tokmoderaten.

DN, Expressen1, Expressen2, Aftonbladet

Uppdaterad 11-03-18, 14:03
Ska vi göra en insats i Libyen så är det allt eller inget. Annars så finns det risk att det slutar som i Bosnien och Srebrenica 1995 där vi hade marktrupper på plats, med stöd av stridsflyg, men vi lyckades ändå inte förhindra folkmorden. Alternativt slutar det som Somalia 1993, där USA drog sig ur.

Life must be lived forward but can only be understood backward, as Kierkegaard noted. He might have added: “And if not, you’re in trouble.” Iraq and Afghanistan have provided powerful lessons in the cost of facile planning (or none), the ease of going in, the agony of getting out, and the limits of Western firepower.

But there’s another historical lesson. Rwanda paid the price for the botched U.S. intervention in Somalia. The 1994 Rwandan genocide took place as America did nothing in part because the fiasco of Somalia disinclined the United States to intervene. Can we then allow the fiasco of Iraq to prevent a Western intervention in Libya as the Qaddafi clan delivers “rivers of blood”?

Egypten sägs nu vara i full fart med att beväpna rebellgrupperna. Men med tanke på tidigare krig mot Libyen 1977 så har Egypten valt att hålla en mycket låg profil. Samtidigt eftersom man är granne med Libyen så är det nog svårt att inte göra något, då man riskerar att få ta konsekvensen av ett instabilt Libyen.

The shipments—mostly small arms such as assault rifles and ammunition—appear to be the first confirmed case of an outside government arming the rebel fighters. Those fighters have been losing ground for days in the face of a steady westward advance by forces loyal to Libyan leader Moammar Gadhafi.

The Egyptian shipments are the strongest indication to date that some Arab countries are heeding Western calls to take a lead in efforts to intervene on behalf of pro-democracy rebels in their fight against Mr. Gadhafi in Libya. Washington and other Western countries have long voiced frustration with Arab states' unwillingness to help resolve crises in their own region, even as they criticized Western powers for attempting to do so.

The U.S. official said Egypt wanted to keep the shipments covert. In public, Egypt has sought to maintain a neutral stance toward the rebel uprising in Libya. Egypt abstained during the Arab League's vote calling for the U.N. to impose a no-fly zone on Mr. Gadhafi, according to people familiar with the internal Arab League deliberations.

Washington Post, New York Times

Uppdaterad 11-03-18, 16:56
Wiseman kommenterar i ett inlägg på Newsmill det faktum att Flygvapnet står i internationell beredskap med JAS39 Gripen och att om den politiska viljan finns kan förbandet mycket snabbt vara på plats nere i Medelhavet för insatser i Libyen.

Sedan 2007 har JAS 39C-förbandet med sina 8 flygplan med tillhörande markdelar, idag under benämningen Expeditionary Air Wing (EAW), varit på tapeten för flera internationella insatser på begäran av olika internationella samfund, i bl a Tchad, Afghanistan och Somalia. Alla har dock avslagits av framförallt politiska skäl. Skälen har varit skiftande, men det tydligaste och mest genomgående har varit att man ansett att de internationella mandaten varit för svaga för den politiska situationen i Sverige.

Stefan Ring poängterar i ett inlägg på SvD det faktum att flygstridskrafter inte kan stoppa folkmord. För det krävs att det sätts in markstridskrafter, eller att rebellerna själva lyckas slå ner Khadaffis trupper. Han pekar också på den lösning som jag själv tar upp på Newsmill, d.v.s. att utnyttja specialstyrkor i samarbete med rebellerna som kan leda insatser med precisionvapen.

En möjligt metod är enligt Stefan Ring att låta utländska specialtrupper arbeta tillsammans med rebellerna för att identifiera viktiga mål och minimera de civila förlusterna.

Det är en metod som framgånsrikt användes under Afghanistanskrigets första skede då amerikanska specialstyrkor på så sätt kunde ge understöd i Norra alliansens kamp mot talibanerna.

Metoden faller dock inte inom det mandat som FN gett.

– Nej. Men i så fall berättar man inte det. Man gör det under cover och skickar in förband som inte uppträder i uniform men håller kommunikation från marken upp till flygförbanden.

Uppdaterad 11-03-19, 17:51
Franska Mirage och Rafale ska redan ha påbörjat uppdrag över Libyen stöttade av franska AWACS.

Jag misstänker att det är fotoversionen av Mirage F1 som används skyddade av Rafale som jakteskort. Precis som för Gripen så är spaningsförmågan den som är sämst utvecklad på Rafale, medan Mirage F1 är en utmärkt spaningskärra att jämföra med våra gamla SF37 Viggen.

BBC har ett bra reportage om striderna i Benghazi med film på det flygplan som skjut ner (troligtvis Mig-23 som tillhörde rebellerna).

Se även Wiseman.