tisdag 29 mars 2011

Valfrihet

Ett starkt nationellt försvar ger ett land möjligheten att säga "Nej". Det ger ett land möjlighet att i en konflikt ställa sig utanför eller att själv kunna välja sida. Den lyxen har vi i Sverige förlorat.

Men just därför att Sverige inte är med i alliansen måste vi i paradoxalt nog delta nu, när Nato kallar. Sveriges riksdag har nämligen 2007 och 2008 slagit fast en ensidig solidaritetsklausul. Enligt denna ska vi inte vara passiva om ett EU-land eller nordiskt land (det vill säga Natogrannarna) hotas. På samma sätt förväntar vi oss deras hjälp om vi själva hotas. Sverige ska därför ”både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd”.

Vi har alltså i praktiken gett upp den militära alliansfriheten – men utan att gå med i en formell allians som Nato. Det leder till en paradox: vi ska nu vara med över Libyen medan det stora Natolandet Tyskland kan avstå. Orsaken är att tyskarna genom Natofördraget automatiskt omfattas av alliansens försvarsgaranti. Sverige som står utan garanti måste däremot upp till bevis.


Under lång tid har det bl.a. på denna blogg diskuterats konsekvenserna av ett reducerat försvar, av omfokuseringen mot internationella operationer och inte minst av Lissabonfördraget och Solidaritetsförklaringen. Nu vet vi svaret.

Våra grannar har valt att ta sida.

- Norge och Danmark har valt att reducera sina försvarsmakter. Man litar på att NATO kommer att komma till undsättningen. Detta är givetvis baserat på erfarenheter från VK2 då man blev ockuperad av Tyskland och behövde internationell hjälp för att återfå sin frihet. Genom att bygga upp sin säkerhet på NATO har man kunnat specialisera sina krigsmakter och fått mycket bra effekt av sina försvarsbudgetar. Men man måste också ställa upp. Både Danmark och Norge har förlorat många soldater i Afghanistan. Danmarks satsningar har dock gett resultat i form av en dansk generalsekreterare för NATO. En flera ljusår viktigare position än vår förra svenske ÖB:s Håkan Syréns position som chef för EUMC.

- Finlands erfarenhet från VK2 var att man fick klara sig själv. Omvärlden ställde upp, men inte i tillräcklig mängd och på tok för sent. Än idag så gör man egna val. Man har bl.a. valt att inte skriva på det internationella avtalet om personminor, då minor är ett viktigt verktyg för att försvara den långa gränsen mot Ryssland. Man valde att köpa F-18 för att visa ryssarna att det gamla VSB-avtalet inte längre gällde. Man har fortfarande en stark krigsarmé på ca 300.000 man att jämföra med den svenska som numera ligger på ca 50.000. Man har en kustflotta med bra offensiv beväpning. Följden av detta är att man kan välja och vraka. Till insatsen i Libyen har man än så länge valt att säga "Nej".

Sverige står som åsnan mellan två hötappar. Man har valt att skära ner på Försvarsmaktens nationella förmåga till förmån för ett insatsförsvar för internationella operationer, mycket likt de norska och danska. Men man har inte förmånen att kunna räkna med hjälp från NATO. Därför så har Försvarsmakten vid alla nedskärningar valt osthyvelsprincipen. I stället för att specialisera sig på ett fåtal områden försöker man göra allt, vilket resulterar i ett antal singulariteter. Bredd i stället för djup. Artilleriregementet, luftvärnsregementet, helikopterflottiljen m.m. Listan är lång. Vi har fortfarande en stark inhemsk försvarsindustri, för någonstans i bakskallen kommer vi fortfarande ihåg att när det smällde till under VK2 så var det inget annat land som var villiga att sälja vapen till oss. Vi har en Försvarsmakt som numera är så tunn att den för det nationella försvaret likt Danmark och Norge behöver hjälp. Frågan är bara från vem? Än så länge har de svenska politikerna satsat alla pengar på EU, vilket bl.a. visar sig av den svenska viljan av att vara bäst i "Battlegroupsklassen". Tyvärr så ser det ut som EU aldrig kommer att leverera. Återstår är alltså att göra som Danmark/Norge och gå mot fullt NATO-medlemsskap ELLER som Finland och åter satsa på ett nationellt försvar.

Libyen pekar på två viktiga lärdomar. EUMC handlingsförlamning och Sveriges behov av att stötta NATO. I och med deltagandet i operation "Unified Protector" så får Sverige vara med i politikernas finrum och besluta om framtiden för Libyen.

33 kommentarer:

  1. Inom NATO kanske vi hade sålt mer materiel till andra? Då skulle vi vara en i gänget?

    Någon liten landyta skulle vi nog kunnat upplåta åt Usas flyg eller leksaker? Tänk gnället om en bas med C5or hade etablerats nära något villaområde, härligt vinande ljud i deras turbiner.

    Sverige hade ett tag gott om tomma regementen som hade passat NATO, AF1 i Boden tex, fanns ju plats för lite AH64or vad jag minns. Sverige hade varit en bra plats att använda som transportnav för stora trupprörelser med flyg? Fredligt och glesbefolkat.

    Nog skulle en avfolkningsbyggd inte ha något emot nya trupper om det innebär inkomster?

    SvaraRadera
  2. Ja du CI, Moder Svea som en Mädchen für alle.

    Glädjande nog är försvarsministern åter på banan efter en periods(?) tystnad.

    SvaraRadera
  3. Vi kan ju alltid göra gemensam sak med finnarna. Om de nu vill ha oss, vill säga...

    SvaraRadera
  4. Jag tolkar herr Ahlins uttalande som att vårt flygvapen inte kan hantera CAS-momenten som behövs för att uppfylla resolution 1973.

    Vem/vad har bibringat honom dessa villfarelser?
    Är det rena hjärnspöken eller dåliga rådgivare?
    För det är väl inte så att han ställer sig utanför FN-samarbetet och tolkar resolutionen på eget vis.
    Ska vi osolidariskt välja att bara följa delar av FN-besluten?
    Då har vi hamnat i sällskap med en del väldigt suspekta länder och ledare.
    Är det vår nya plats i världssamfundet dit socialdemokraterna strävar efter att placera vårt land?
    Partiet på väg till vänster! Nu verkar de dock ha tagit av i fel korsning!

    Varför ska vi skicka ner observatörer i jaktplan?
    Är det kanske så att det är herr Ahlins parti som inte kan hantera CAS-momenten?

    "Ibland bor stor okunskap hos liten människa".

    Teaterdirektören.

    SvaraRadera
  5. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/paradoxal-logik-bakom-beslutet_6049977.svd

    SvaraRadera
  6. @Teaterdirektören: Herr Ahlin använder nog omvänd bevisföring. Han har en ståndpunkt att CAS är politisk inkorrekt att jämföra med använing av bobkapsel eller truppminor. Tyvärr så har ingen lyckats övertyga honom om motsatsen.

    Jag skulle inte vilja kalla den typ av insatser som vi ser i Libyen för CAS. CAS är en defensiv metod för att stötta Troops in Contact. Det man gör nu är s.k. Preplanned CAS där små enheter på marken leder insatser med precisionsvapen. Alternativt är det rena attackföretag mot frontlinjer eller fasta installationer. Där måste målen vara tydligt urskiljbara, då rebellerna och regeringsstyrkorna använder sig av samma typ av fordon.

    I Afghanistan används CAS tyvärr allt för ofta för att slå ut krypskyttar eller små band av talibaner. Detta är i mina ögon slöseri med resurser och ett risktagande för både egen trupp och civila. Bra för att skydda egen trupp. Dåligt för att vi skall nå målet med ett stabilt Afghanistan!

    SvaraRadera
  7. @Richard: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/libyens-sak-blir-var_6050619.svd

    SvaraRadera
  8. Vad är felet med att slå ut 'små band av talibaner' med CAS?
    Alternativet torde vara att angrepp med infanteri och de risker som det innebär samt risk att talibanerna drar sig undan. I.e. CAS dyrt men stor effekt får vägas mot skadade och döda infanterister. De insatser som e.g. UK gjort i Helmand hade inte varit möjligt utan många gånger konstant flygunderstöd.

    Risk för civila verkar väll hanteras rätt bra men ibland sker dock misstag. Någon som har siffror på antal CAS insatser med civila skadade?

    SvaraRadera
  9. Re: Anonym 29.3 16:00:

    Traditionellt har ju Sverige alltid kämpat till sista finne för att sedan kapitulera villkorslöst .....

    SvaraRadera
  10. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/forsiktiga-generaler

    SvaraRadera
  11. @Anonym 03.33: Av två anledningar.

    - Proportionalitetsprincipen enligt internationell folkrätt. Bomber mot gevär är kraftig overkill. Bomber mot stridsvagnar och luftvärn i Libyen är dock helt rätt. Jämför med den kritik som de videofilmer som publicerats på Internet med Apachehelikoptrar och AC-130 som beskjuter enskilda "insurgenter" med grovkalibriga kanoner i både Irak och Afghanistan.

    - Uppdrags-"kryp". Vårt uppdrag är att stabilisera landet, inte i första hand att bekämpa talibaner. Tvärtom så lär vi förr eller senare acceptera förhandling med talibanerna och någon typ av delad makt i landet.

    Den enda anledningen att sätta skyddet av våra egna soldater högt är att för många egna förluster innebär att vi tappar hemmaopinionen, vilket lär rsultera i att förbandet dras hem och då gör vi absolut ingen nytta alls.

    SvaraRadera
  12. En fundering jag har tänkt på:

    De 39orna som ska skickas till Libyen ska endast användas till att hålla NFC inte att bekämpa markmål. Men frågan är kommer de svenska 39orna ha någon form av markbeväpning, i självförvarssyfte(dvs inte i uppdragssyfte)?

    Eller är det endast mausern och "gripens fartresurser" för att citera Ahlin, som ska skydda piloterna, ifrån fientligt Lv? Eller måste 39:orna endast patrullerar med utländska plan ifall de blir "belysta" eller motsvarande? Som då kan verka mot fienden.

    Sen flygvapnet har inte någon signalsökande robot i form av HARM/ALARM. Men går roboten att "smidigt" integrera i gripensystemet då andra länder i insatsen har roboten. För att få en SEAD-kapacitet. Eller kräver det stora ingrepp i mjukvaran i flygplanet. Om vi bortser ifrån faktumet att piloterna inte har träning för SEAD(?)

    Det skulle vara intressant med svar om frågorna inte tangerade något "opsec" eller motsvarande.

    //G

    SvaraRadera
  13. Vad är meningen med att spendera 200 miljoner på detta? Dyr övning utomlands?
    Dra ut tänderna och klorna på tigern och släpp loss den..

    Haha, tomhylsan passar som försvarsminister. Ladda med övningsskott..

    SvaraRadera
  14. CI 06:24
    Gällande Libyen har du kanske rätt ang. proportionalitet.

    Om man tittar på riktiga erfarenheter av skarpa insatser i närtid, i.e. UK/US och deras användning av CAS i Irak och Afghanistan så resonerar de annorlunda. Om trupp blir utsatt för beskjutning så är man snabba att kalla in CAS som angriper efter att JTAC godkänt och pilot har verifierat (e.g. FLIR) att motståndaren är beväpnad och inga civila finns i närheten. Att bara ett mindre antal insurgenter finns i varje verkansområde är oväsentligt.

    De filmer som kommit fram i media på 'CAS' i tveksamma situationer är naturligtvis avskyvärda.

    Boktippset: http://www.amazon.co.uk/Fire-Strike-7-Paul-Grahame/dp/0091938066/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1301513380&sr=8-1

    SvaraRadera
  15. @G: Att integrera HARM/ALARM är inte helt snutet ur näsan. Nu är jag ingen expert på hur dessa robotar fungerar. Kan man bara använda robotens målsökare för att hitta ett lämpligt mål och analysera den, så är det "bara" en fråga om att kunna presentera informationen för piloten så att han kan avgöra om och när han ska skjuta. Om det krävs någon extra sensor förutom roboten, så är det mer jobb.

    http://defense-update.com/products/h/harm.htm

    http://www.ausairpower.net/alarm-armat.html

    Men vi pratar hur som helst om något års integration inklusive separationsprov, fladderprov, hållfasthetsberäkningar m.m.

    Tyvärr så vimlar det av olika upphängningssätt för vapen. Vi har svenska balkar, NATO-balkar, jaktrobotlavetter (s.k. launcher) som sätts på balken.

    http://www.cobham.com/media/33483/cob_m04_mml_datasheet_uk_fa.pdf

    http://www.cobham.com/about-cobham/mission-systems/media/news/176.aspx

    Man har gjort många studier för att hitta ett standardgränssnitt för att enklare kunna integrera nya vapen på flygplan. Vi i Sverige har tidigare (på 37, 39A/B) haft s.k. T-plug för upphängning av vapen, som även US Navy använt sig av. På 39C/D går vi över till NATO-upphängning. Vi har en MIL-STD-1553-databus för att kummunicera med elektronik. MIL-STD-1760 för att kommunicera med vapen.

    http://www.interfacebus.com/Design_Connector_Avionics.html

    Mer intressant är kanske den kommande UAI - Universal Armament Interface där man lägger mycket av vapenlogiken i själva vapnet.

    http://www.mputtre.com/id11.html

    http://www.defenseindustrydaily.com/lockheed-finds-integration-shortcuts-for-new-weapons-01100/

    I teorin ska det då bli mycket enklare. I praktiken så har ännu inte mycket hänt. Den som lever får se.

    SvaraRadera
  16. Det är intressant att se den förnyade NATO-debatt som blivit resultatet av diskussionerna om insatsen i Libyen.

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/medlemskap-i-nato-tryggare-for-sverige_6052429.svd

    SvaraRadera
  17. CI 14:03
    Bra redovisning av problematiken med vapeninterface. Jag vill bara kommentera att det fanns beslut om att T-pluggen skulle bli den framtida upphängningsstandarden i USA. SAAB var först ut med den nya standarden med AJ37. När Vietnamkriget började tvingades USA att överge sitt beslut om T-pluggstandard av rent operativa, praktiska skäl. På den vägen är det tydligen fortfarande.
    /bloggbosse

    SvaraRadera
  18. Jag kanske har missat nåt men vilket natoland är det som är hotat?

    SvaraRadera
  19. @Anonym 02.45: I fallet Libyen så är hotet inte direkt (förutom Khadaffis stöd till terrorverksamhet), utan det är ett uppdrag från FN som Storbritannien, Frankrike och USA och numera NATO tagit hand om.

    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/03/folkratt-och-libyen.html

    Europas försvarsmakter och därmed även NATO har sämre ekonomi än Sverige. Därför söker det lilla stöd de kan då från oss. Om NATO kallar så har vi därför bara att lyda om vi någon gång i framtiden själva skulle behöva hjälp.

    SvaraRadera
  20. Beträffande USA/NATO/ISAF :s förluster i Afghanistan (se http://icasualties.org/OEF/USCasualtiesByState.aspx ) är det 2386 döda och 10468 (svårt) sårade hittills och resultatet är militärt noll. Juni-november 2010 var absolut värst med >600 sårade och >100 dödade per månad och det var när fältmarskalk Petraeus försökte rensa upp södern. Så nu vågar Petraeus inte det längre. De flesta utländska soldater dödas/såras nu av IED och lätt gevärseld i bakhåll, när de vågar sig ut. Det verkar som NATO inte klarar trycket! Flera NATO-medlemmar har ju redan dragit sig ur Afghanistanfiaskot.

    SvaraRadera
  21. Det vore intressant om CI kunde beskriva ett militärt hot mot Sverige som vi inte kan sköta själva med befintligt försvar (och utan att kalla på NATO). Kom inte och säg att Ryssland tänker attackera! Via Kalingrad eller St. Petersburg? Så varifrån kan hotet komma och vilka är riskerna?

    SvaraRadera
  22. @Anonym 07.42: För det första så måste en Försvarsmakt dimensioneras efter något som kan komma först om 10-20 år. 1925 så reducerade man på svenska försvaret. I och för sig så skapade man samtidigt Flygvapnet, men alldeles för lite och på tok för sent. 1933 reagerade ingen. 1939 började Sverige rusta upp för att ca 1950 ha världens fjärde starkaste Flygvapen. Återigen för sent! Säkerhetspolitik är en svår vetenskap. Vem kunde förutspå murens fall 1987 eller upproren i mellanöstern 2009?

    För det andra så finns det en smygande övergång mellan vad som skulle kunna vara polisiär verksamhet och militära hot. Ta t.ex. Al Qaidas sprängningar i London och Madrid. Försvarsmakten har lagt ner sin förbandsverksamhet, men vem har tagit över? En nedlagd Försvarsmakt borde innebära motsvarande ökningar på Polis, sjukvård m.m. Sjukvården i Stockholm skulle knäckas av ett Madridattentat och samtidigt har Försvarsmakten ingen eller få möjligheter att stötta med t.ex. krigssjukhus och helikoptertransporter som förr i tiden. Ett nytt Estonia skulle innebära att betydligt fler människor drunknar. En ny stormen Gudrun att människor sitter utan ström längre tid.

    Så säg att kortsiktigt är hoten naturkatastrofer samt ett anfall motsvarande London/Madrid som reaktion på vår närvaro i Afghanistan och Libyen.

    Långsiktigt skulle det kunna vara en ny nationalism som växer upp i t.ex. Baltikum som sparkar ut alla ryska medborgare, vilket ger ett ryskt svar motsvarande Georgien 2008. Inget direkt anfall mot Sverige, men vad gör Sverige i detta läge? Tittar på?

    Sverige kan redan idag behöva stöttning av utländska enheter vid t.ex. översvämningar, skogsbränder, attentat, radioaktiva utsläpp m.m. För att räkna med detta stöd måste vi ställa upp för omvärlden i alla typer av situationer.

    Som jag sade i ett tidigare inlägg så ligger inte bevisbördan på Försvarsmakten att bevisa att man behövs, utan för nedläggningsivrarna att bevisa att det inte behövs något svenskt försvar vere sig idag eller om 20 år. En försäkring är något man har mot det okända. Det kända kan man undvika på annat sätt.

    SvaraRadera
  23. @ 09:02

    Ta din medicin, Anders.

    http://sites.google.com/site/wtc7lies/home/anders-bjorkman-s-world

    SvaraRadera
  24. Se där Anders, nu kunde du i alla fall skriva i eget namn. Klar förbättring, även om strukturen och innehållet i dina inlägg inte blev bättre...

    Beträffande hotbild så torde det stå klart för alla (som lever i vår verklighet, vill säga) att Sovjetunionen hade och Ryssland numera har militär förmåga att slå mot Sverige. En situation där Ryssland anser att detta är befogat kan uppstå betydligt fortare än vi kan skaffa förmåga att möta en sådan aktion.

    Bara det att Ryssland ligger där det gör, och dessutom har visat att man inte alls ser användandet av militär förmåga som något otänkbart, gör det befogat med en svensk militär förmåga.

    SvaraRadera
  25. Så, nu har vi den diskussionen igång igen. Anders,om du inom en vecka kan tala om för mig vilken ränta jag måste betala när jag skall omsätta ett bostadslån i juni 2013 och tala om för mig börsindex på stockholmsbörsen 31 dec 2013 (+- ett par enheter) så får du 5000:- av mig. Klarar du inte dessa förutsägelser, hur kan du då bevisa att det inte inom de nästa 20 åren uppstår ett hot mot Sveriges integritet där vår förmåga att med militära maktmedel stötta vår diplomati förbättrar vårt förhandlingsläge mer, än om vi inte hade någon militär förmåga? Jag kan tyvärr inte lova mer för kanske jag och hustrun lever även om fjorton dagar, kanske t o m om ett år och då kan vi inte avstå från mer än 5000:-
    Jag vill inte påstå att du snackar skit men du låter precis som en skitsnackare jag kände på -60talet.
    /bloggbosse

    SvaraRadera
  26. apropå NATO medlemskap. Läs Pravda's syn på Sverige deltagande i Libyen och hur de ser på ett NATO medlemskap. Det är på sätt och vis roande men också skrämmande...

    http://english.pravda.ru/world/europe/31-03-2011/117405-sweden-0/

    SvaraRadera
  27. @Zzoter: General von Sydow...

    Sverige och Ryssland har en gammal historia som man inte får glömma. Vi har och kommer alltid att snegla en smula snett på varandra tvärs över Östersjön.

    Sedan måste man fråga sig vilka intressen Ryssland har i Libyen? Det gamla Sovjetunionen sålde vapen till Khadaffi (liksom fransmännen). Elleer är det helt enkelt den stora oron i arabvärlden som ställer till problem för ryssarna? Många av de regimer som nu ligger på fallrepet har haft mer eller mindre uttalat Sovetiskt stöd en gång i tiden. Jag undrar om inte det snart är dags för en rysk fredsbevarande styrka?

    http://www.iss.co.za/pubs/monographs/no44/Russia'sPeacekeeping.html

    SvaraRadera
  28. Ja , Björn von Sydow är nog stolt nu. Anders Björk har nog aldrig blivit kallad General....

    CI: du menar förstås en rysk fredsframtvingande styrka...

    SvaraRadera
  29. @Zooter: Jag menar "fredsbevarande". Fredsframtvingande finns redan i bl.a. Sydossetien och Abchazien. :-)

    SvaraRadera
  30. Ok, ville bara vara lite väl långsökt ironisk. Rysk och fredsbevarande är lite av motsättningar för mig...

    Får väl poängtera att det handlar om politiken och inte befolkningen

    SvaraRadera