Valfrihet

Ett starkt nationellt försvar ger ett land möjligheten att säga "Nej". Det ger ett land möjlighet att i en konflikt ställa sig utanför eller att själv kunna välja sida. Den lyxen har vi i Sverige förlorat.

Men just därför att Sverige inte är med i alliansen måste vi i paradoxalt nog delta nu, när Nato kallar. Sveriges riksdag har nämligen 2007 och 2008 slagit fast en ensidig solidaritetsklausul. Enligt denna ska vi inte vara passiva om ett EU-land eller nordiskt land (det vill säga Natogrannarna) hotas. På samma sätt förväntar vi oss deras hjälp om vi själva hotas. Sverige ska därför ”både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd”.

Vi har alltså i praktiken gett upp den militära alliansfriheten – men utan att gå med i en formell allians som Nato. Det leder till en paradox: vi ska nu vara med över Libyen medan det stora Natolandet Tyskland kan avstå. Orsaken är att tyskarna genom Natofördraget automatiskt omfattas av alliansens försvarsgaranti. Sverige som står utan garanti måste däremot upp till bevis.

Under lång tid har det bl.a. på denna blogg diskuterats konsekvenserna av ett reducerat försvar, av omfokuseringen mot internationella operationer och inte minst av Lissabonfördraget och Solidaritetsförklaringen. Nu vet vi svaret.

Våra grannar har valt att ta sida.

- Norge och Danmark har valt att reducera sina försvarsmakter. Man litar på att NATO kommer att komma till undsättningen. Detta är givetvis baserat på erfarenheter från VK2 då man blev ockuperad av Tyskland och behövde internationell hjälp för att återfå sin frihet. Genom att bygga upp sin säkerhet på NATO har man kunnat specialisera sina krigsmakter och fått mycket bra effekt av sina försvarsbudgetar. Men man måste också ställa upp. Både Danmark och Norge har förlorat många soldater i Afghanistan. Danmarks satsningar har dock gett resultat i form av en dansk generalsekreterare för NATO. En flera ljusår viktigare position än vår förra svenske ÖB:s Håkan Syréns position som chef för EUMC.

- Finlands erfarenhet från VK2 var att man fick klara sig själv. Omvärlden ställde upp, men inte i tillräcklig mängd och på tok för sent. Än idag så gör man egna val. Man har bl.a. valt att inte skriva på det internationella avtalet om personminor, då minor är ett viktigt verktyg för att försvara den långa gränsen mot Ryssland. Man valde att köpa F-18 för att visa ryssarna att det gamla VSB-avtalet inte längre gällde. Man har fortfarande en stark krigsarmé på ca 300.000 man att jämföra med den svenska som numera ligger på ca 50.000. Man har en kustflotta med bra offensiv beväpning. Följden av detta är att man kan välja och vraka. Till insatsen i Libyen har man än så länge valt att säga "Nej".

Sverige står som åsnan mellan två hötappar. Man har valt att skära ner på Försvarsmaktens nationella förmåga till förmån för ett insatsförsvar för internationella operationer, mycket likt de norska och danska. Men man har inte förmånen att kunna räkna med hjälp från NATO. Därför så har Försvarsmakten vid alla nedskärningar valt osthyvelsprincipen. I stället för att specialisera sig på ett fåtal områden försöker man göra allt, vilket resulterar i ett antal singulariteter. Bredd i stället för djup. Artilleriregementet, luftvärnsregementet, helikopterflottiljen m.m. Listan är lång. Vi har fortfarande en stark inhemsk försvarsindustri, för någonstans i bakskallen kommer vi fortfarande ihåg att när det smällde till under VK2 så var det inget annat land som var villiga att sälja vapen till oss. Vi har en Försvarsmakt som numera är så tunn att den för det nationella försvaret likt Danmark och Norge behöver hjälp. Frågan är bara från vem? Än så länge har de svenska politikerna satsat alla pengar på EU, vilket bl.a. visar sig av den svenska viljan av att vara bäst i "Battlegroupsklassen". Tyvärr så ser det ut som EU aldrig kommer att leverera. Återstår är alltså att göra som Danmark/Norge och gå mot fullt NATO-medlemsskap ELLER som Finland och åter satsa på ett nationellt försvar.

Libyen pekar på två viktiga lärdomar. EUMC handlingsförlamning och Sveriges behov av att stötta NATO. I och med deltagandet i operation "Unified Protector" så får Sverige vara med i politikernas finrum och besluta om framtiden för Libyen.