lördag 5 september 2009

Bredd eller Djup, eller både och

Begreppen Förmågebredd (att försvaret klarar av många uppgifter) och Förmågedjup (att vi klarar av varje uppgift på ett bra sätt) borde förtydligas i det kommande försvarsbeslutet.

Hittills så har osthyvelsprincipen använts, d.v.s. vi drar ner lite allmänt över hela försvaret. Jag misstänker att det dels är velighet som ligger bakom det hela (man vet inte riktigt vad Försvarsmakten ska användas till) och dels internpolitik (varje försvarsgren har slagits för sina delar och lyckats ungefär lika bra).

Det finns en anledning till att vi har något enstaka luftvärnsförband kvar och en handfull haubitsar. Inte sjutton fyller dom någon roll i att försvara Sverige och vi lär knappast lyckas med att anskaffa fler den dagen kriget kommer. Nej begreppet förmågebredd har nyttjats till den grad att ordet förmåga helt har försvunnit. Oförmågebredd borde det heta i stället.

Sverie är inte del av NATO, men vi är trots allt del i EU. Om vi kunde lita på att våra vänner inom Europa skulle komma och hjälpa till om det skulle hetta till, så vore det mycket mer ekonomiskt att varje land specialiserade sig på olika förmågor, eller att vi satte upp gemensamma förband. På så sätt skulle vi få mer pang för pengarna.

Ta en titt på vilka förband som Sverige erbjuder till internationella insatser. Det är ta mig sjutton alla! Marinen, Armén och Flygvapnet har alla en bit av kakan och kan därför motivera sin egen existens. Nej, vi borde mer titta på förmågedjup. Använd Försvarsmaktens pengar på ett sätt som medför att de förband som sätts upp verkligen klarar av sin krigsroll.

För Flygvapnets del så blir det ännu tydligare då vår materiel är både dyr (att anskaffa och träna på) och är politiskt svårhanterlig. Gripen är ett systemflygplan som har många olika förmågor (jakt, attack och spaning). Dessa förmågor kan sedan sättas in både i den nationella och den internationella rollen. Problemet är att det krävs en massa träning för piloten att klara av alla dessa uppgifter = dyrt och med tanke på politikernas ovilja att skicka ut stridsflyg så är det frågan om det inte bara är ett spel för galleriet.

För internationella insatser borde Sverige göra som t.ex. Kanada. Fokusera inom ett par väl valda förmågor. Kanadensarna har för deras flygvapen valt transport, helikoptrar och UAV. Nu har Sverige varken helikoptrar eller UAV som är användbara, men våra transportförband håller hög kvalitet och är den förbandstyp inom svenska Försvarsmakten som har störst internationell erfarenhet. Dessutom har det hela tiden varit ett insatt insatsförband. Men våra Tp-84 herkules börjar bli åldersstigna. Det har i flera år diskuterats att genomföra en AMP - Avionics Modernisation Programme. Den har dock under ett antal år skjutits upp på grund av rättsliga problem i USA där Boeing vann USAF moderniseringsprogram. Lockheed Martin överklagade och till slut fick Pentagons upphandlare gå på grund av mutanklagelser. Nu står allt stilla och våra transportflygplan blir allt äldre. C-17 i all ära, men HAW är en gemensam resurs som vi inte alltid har tillgänglig och 550 timmar per år är inte tillräckligt för Försvarsmaktens behov. Köp därför in C-130J eller motsvarande flygplan snarast och basera dessa utomlands! A400 börjar snart också bli ett alternativ. Därefter bör vi ta en kraftig funderare på TUAV programmet.

Gripen borde i stället fokusera på invasionsförsvaret och incidentberedskap. Den utländska flygverksamheten i Östersjön har återigen börjat trappas upp. Flygvapnet borde därför satsa på att rusta upp ett antal krigsbaser för att ha någon som hellst möjlighet att vid ett osäkert läge sprida på resurserna. Incidentberedskapen är trots allt tillsammans med de internationella insatserna det skarpaste som vi gör i Försvarsmakten. Att träna med NATO förband fyller då funktionen att vid ett eventuellt anfall mot Sverige få stöd av EU (NATO) och inte för att göra en gemensam internationell insats.

Frågan är om våra politiker vågar göra en sådan tydlig markering av vilka som är våra vänner (och då automatiskt vilka som är våra fiender)? Det är kanske därför dom idag låtsas om att vi ska ut på internationella insatser för att kunna motivera den träning som i själva verket innebär att vi ska vara beredda att försvara Sverige tillsammans? Utrikesdeklarationen 2009 pekar trots allt tydligt ut en västsida som vi ska fördjupa våra relationer med...

"Sverige verkar för att de transatlantiska relationerna stärks. I skapandet av en hållbar globalisering har USA en unik roll att spela. Med en ny administration i USA finns också nya förutsättningar att gå in i ett fördjupat skede i de transatlantiska relationerna. Det är en möjlighet som inte får gå förlorad."

... och en östsida som inte riktigt är helt att lita på.

"Den ryska aggressionen mot Georgien och erkännandet av Sydossetien och Abchazien som självständiga stater utgjorde inte bara en oacceptabel kränkning av en stats territoriella integritet, utan också ett slag mot den internationella rätt som utgör själva grunden för fredliga och stabila mellanstatliga relationer. "

Genom denna realistiska uppdelning av uppgifterna får vi både ett förmågedjup (vi är bra på de roller som vi ska ha i krig) och förmågebredd (vi bibehåller de resurser vi behöver i både fred och krig). Vi slänger heller inte bort pengar på att utbilda inför något som vi aldrig kommer att göra. Ett liknande tänk borde också göras för Armén och Marinen...