Exportstödsmyndighetens oklara roll

Svensk vapenexport går strålande bra. Förra året exporterade vi för 12,7 miljarder och låg på 10-i-topplistan över världens vapenförsäljare. Nu vill regeringen enligt inriktningen i budgetpropositionen 2010 bygga upp en exportstödsmyndighet för att effektivisera exportsatsningar.

"Regeringen avser att under 2010 inrätta en exportstödjande myndighet för försvars-materielfrågor. Försvarsmaterielexport är per definition politiska frågor. Export kan inte ske med mindre än att tillstånd lämnats. De flesta försvarsmaterielaffärer kräver någon form av försvarspolitiskt samarbete. Det är sällan länder endast anskaffar en produkt, utan att söka samarbete kring utbildning eller garantier för vidareutveckling av systemet. Genom en ny myndighet till stöd för exporten kan stödet ges mer effektivt och samordnat med öppnare processer, tydligare roller och en klarare ansvarsfördelning. En ny myndighet ger också ökad öppenhet och transparens vilket är en förutsättning för att få ökat folkligt stöd och förtroende för försvarsmaterielexport."

Det finns ett antal frågetecken kring denna myndighet:

- Vem finansierar exportsatsningarna? Ska det tas statliga medel eller ska industrin ställa upp?
- Till vad går vinsten? Nya satsningar, eller tillbaka till staten?
- Vem gör vad i marknadssatsningarna, industri eller staten?
- Den ska lyda under Försvarsdepartementet, men hur ser kopplingarna ut till ISP, UD, FMV och FM?

Det många kommer att fråga sig är givetvis varför Sverige över huvud taget ska exportera vapen, när så många fredsälskande människor är mot det?

- Bra för svensk industri - Genererar jobb och skatteintäkter, vilket i sin tur är bra för svenska staten
- Bra för svenska försvaret, som kan dela utvecklings- och anskaffningskostnader med andra länder. Detta minskar trycket på försvarsbudgeten, vilket också är bra för staten
- Bättre insyn, vilket ger ISP bättre förutsättningar att kontrollera att affärerna går rätt till.

Dessutom om man ska vara realist. Om inte vi gör det kommer någon annan att göra det.

Att staten sedan måste stötta beror på att många utländska köpare kräver en garant för att bolaget dom handlar från inte ska gå omkull. Riksbanken kan dessutom garantera bra lånevillkor för länder med sämre ekonomi. Statliga avtal kan ge betydligt mer än bara teknik, som t.ex. samarbeten med utbildning, övningar m.m., vilket svensk industri har svårt att erbjuda.

En myndighet att samordna denna verksamhet är givetvis bra, men det gäller att dom lyssnar på sina egna experter i Försvarsmakten och FMV och inte för mycket på industrin som trots allt alltid har ett syfte att tjäna pengar, även genom att ta vissa risker.

En nackdel är givetvis vad som händer om den inhemska industrin börjar gå dåligt. Då måste staten stötta eftersom dom annars kommer att tappa trovärdighet hos det land som köpt svenska produkter från svenska staten. Om Saab skulle gå omkull kommer det att stå köpare av Gripen i Thailand, Ungern, Tjeckien och Sydafrika i korridoren på Rosenbad och knacka på Reinfeldts dörr. Då är det betydligt ilsknare och mäktigare kunder än ägaren till en Saab 9-3, eller Volvo V70 som vi pratar om.

Sist men inte minst så är det inte bara svenska staten som tjänar pengar. De svenska kommunerna har också mycket att tacka den svenska vapenindustrin för. Ta exemplet Linköping. Sveriges 5:e största stad (eller vad det nu är på senaste listan). Vad skulle dom ha varit utan Saab? Skulle det över huvud taget funnits en teknisk högskola? Vad har inte i sin tur LiTH inneburit för uppkomsten av Mjärdevi och alla små avknoppningsföretag? Utan Saab hade Norrköping fortfarande varit storebror i regionen.

Som Brynäsare hade jag i och för sig gärna sluppit Linköpings HC i Elitserien. Utan Saabs existens hade dom fortfarande häckat någonstans nere i gärdsgårdsserien tillsammans med Vita Hästen....