Drömmar och sanningar

Igår natt delade jag inte samma säng, men åtmistone samma dröm som Tokmoderaten. Tyvärr så när man vaknar upp från en trevlig dröm så blir verkligheten desto mer bister.

Sverige har uttalat en ensidig solidaritetsförklaring, men hur ska vi praktiskt gå vidare? De neddragningar som redan gjorts på Försvarsmakten i kombination med den minskande försvarsbudgeten leder till att det i dagsläget bara finns två realistiska vägar framåt:

- Förlita sig på säkerhetsgarantier från militära stormakter. Räcker Norden verkligen till, eller behöver vi stöd från t.ex. USA?
- Ingå i en multilateral militär säkerhetsgemenskap, d.v.s NATO eller EU (om dom nu tillåts av USA att nå så långt). Ironiskt nog så har Sverige som icke NATO medlem NATO-anpassat sitt försvar så till den milda grad att vore vi medlem i NATO skulle vi vara bäst i klassen.

Sverige hade runt 1970 ett försvar som var dubbelt så starkt som övriga Norden tillsammans. Nu ser siffrorna betydligt annorlunda ut:

- Sverige har 2014 åtta insatsbataljoner. Tillsammans med HV blir det 48.000 man. Utbildningskostnad per man 867 713 kr.
- Finland kan mobilisera 350.000 man till en kostnad av 66 629 kr per man.
- Danmark förlitar sig helt på NATO, men kan skramla ihop 83 700 man till en kostnad av 367 264 kr per man.
- Norge litar på USA och har 66 000 tillgängliga till en kostnad av 642 424 per man.

Varför går Sverige ut med en solidaritetsförklaring? Börjar våra politiker inse siffrorna ovan och därmed även slutsatsen att vi inte längre klarar av att försvara oss själva? Problemet är bara att Sverige historiskt sett har visat att vi inte gärna hjälper till om det får för stora konsekvenser för oss själva. Våra nordiska grannar är inte mycket att hänga upp säkerhetsstrategin på. Om något händer i Sverige så påverkar det med stor sannolikhet alla våra grannländer och då är det var och en för sig som gäller. Det som hände i Georgien visar också på att både NATO och USA är tveksamma att ställa upp om det inte ligger mycket i vågskålen.

Frågan är bara: Om vi inte längre har förmågan att försvara oss själva, vem sjutton vill då hjälpa till med vetskapen om att dom kommer få dra det tunga lasset? Då måste vi ge mycket tillbaka. Det intressanta blir därför att ju mer vi drar ner på det nationella försvaret, desto mer måste vi ställa upp på internationella insatser.