En hjälparbetares vardag

I den svenska debatten kring Afghanistan så nämns ofta argumentet att militären inte kan lyckas, utan att vi ska satsa enbart på civila hjälpinsatser.

Vad gäller Afghanistan är det sedan länge uppenbart att militära insatser inte har lyckats skapa stabilitet och fred i landet. Ändå är det just de militära insatserna som tillåts kosta mest. Svenska Afghanistankommittén visade redan förra året att för varje krona som EU satsar på bistånd till Afghanistan satsas fem gånger så mycket på militära insatser. Detta är inte bara en orimlig prioritering av ekonomiska resurser, utan motverkar också syftet med insatserna. Väpnade styrkor militariserar samhällen, vilket på sikt riskerar att skapa en kultur som motarbetar långvarigt säkerhetsarbete med respekt för mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och fred. Vi måste hitta nya civila lösningar för den säkerhetsproblematik som varje dag drabbar människor i Afghanistan.

Men hur ser det ut för de hjälparbetare som är på plats i Afghanistan och Pakistan? Vill dom verkligen bli av med det skydd som de militära styrkorna medför?

The situation here in Afghanistan has deteriorated in several ways over the summer,
...
So why come back at all? Reluctant acknowledgment of the feel-good factor that I get from doing my work has finally begun to enter the conversations with friends and relatives outside Afghanistan who have long expressed concerns for my safety. They can see, plainly, that I’m enjoying the feeling of accomplishing something in a place where the obstacles are enormous.

Bevisligen har det blivit värre det senaste året. I början av augusti mördades 10 hjälparbetare av talibanerna i norra Afghanistan.

Still, the attacks fueled fears that the security situation in Afghanistan was weakening and that the longstanding custom of allowing safe passage to aid workers was breaking down. The Taliban and another insurgent group claimed responsibility for the attack, with the Taliban accusing the workers of spying and trying to spread Christianity.

Det ökade våldet på senare tid har inneburit att allt fler civila hjälporganisationer numera uppskattar stödet från de militära styrkorna i Afghanistan. Men man anser fortfarande att de militära styrkorna "drar åt sig elden" och vill därför inte erkänna öppet i pressen att man drar nytta av den säkerhet som endast den militära närvaron kan erbjuda.

Det har blivit tuffare den senaste tiden, vilket vissa skyller på den militära närvaron, men var det verkligen bättre förr? Läkare utan gränser är sedan 2009 tillbaka i Afghanistan efter en lång frånvaro efter att medarbetare mördades 2004 av talibanerna. Den militära närvaron har med andra ord inneburit att fler hjälporganisationer kunnat återvända, val har genomförts (i och för sig med europeiska mått ganska så korrupt), skolgången har ökat (vilket skapar en grund för att bygga upp Afghanistan) och sakta men säkert börjar man bygga upp en poliskår och en armé som kan ta över ansvaret för säkerheten i landet.

Tyvärr så drar många journalister och politiker slutsatsen att de stora militära förluster innebär att vi håller på att "förlora". Men faktum är att bara det att talibanerna gör kraftigt motstånd visar hur hårt pressade dom är av de militära styrkorna. Annars hade dom bara kunnat dra sig tillbaka och lugnt vänta på att ISAF ger sig av. Att talibanerna nu även ger sig på hjälparbetare visar bara ytterligare på hur desperata dom blivit.

Delvis kan jag dock hålla med om Petra Tötterman Andorffs argumentering om skillnaden på storleken mellan de militära och de civila insatserna. Även vi militärer anser att förhållandet borde ligga på ca 4:1 till förmån för de civila insatserna. Men de militära insatserna behövs! Felet är att de civila insatserna är för små och för osammanhängande. Vi behöver med andra ord fler och bättre civila insatser, inte färre militära.