1794 avrättades med giljotin, på Place de la Révolution, revolutionsledaren från den franska revolutionen, Robespierre. Denna händelse kan sägas vara slutet på det s.k. Skräckväldet. Likt Saturnus, guden som åt sina barn, är det historiskt vanligt att revolutionen äter sina barn, som i fallet Robespierre.Det vi ser hända i arabvärlden är folkliga resningar mot diktatorer, som alldeles nyss satt så säkert vid makten. I Tunisien och Egypten har diktatorerna lämnat och resningar pågår i Jemen, Libyen och Bahrain och kanske kommer fler länder att följa efter.
Hur kommer det att gå, både i de länder där diktatorn lämnat och i de länder där ett folkligt uppror pågår? Det är det nog ingen som vet, men möjligheten finns att se vad folkliga uppror och avsatta diktatorer lett till på andra håll. Jag tänker då närmast på länder i Asien och deras nutidshistoria.
1986 avsatte gulklädda och fredliga demonstranter Filippinernas diktator Ferdinand Marcos. I dagarna firar början på det folkliga upproret 25-årsjubileum Andra folkliga uppror följde runt om i Asien, i Thailand, Sydkorea, Taiwan, Mongoliet och i Indonesien.
Någon form av demokrati genom revolution och folkligt uppror garanterar inte att en varaktig frihet eller rättvisa - i form av ett fungerande rättssystem – etableras. När diktatorerna försvann i Asien genom folkliga uppror, var det inte överallt ett institutionsbyggande påbörjades för att säkerställa en demokratisk utveckling.
Vad finns det för paralleller mellan vad vi ser i Egypten och t.ex. upproret i Filippinerna? Marcos var en åldrande, korrupt och USA-stödd diktator som avsattes av folket, till del med hjälp av den tidens teknik, nämligen radion. Facebook och Twitter fanns som bekant inte tillgängligt. Ett kvartsekel senare, och med hjältinnan från tiden för folkets uppror, Corazon Aquino, som president lider Filippinerna fortfarande av fattigdom, svågerpolitik och nepotism.
Dessa demokratiska brister är Filippinerna sannerligen inte ensamt om. Runt om i Asien hålls val där röstköp tillhör vanligheterna och som påverkar valresultaten. Politiken domineras av samma gamla familjer och den ekonomiska tillväxten gynnar de få, snarare än folket i stort. En fri press lyser oftast med sin frånvaro, som i Malaysia och Östra Timor, som i Taiwan och i Thailand.
Kanske kan det Sydkoreanska exemplet vara en förebild för arabvärlden? Där kastade ett folkligt uppror en USA-stödd militärdiktatur ur sadeln, för att därefter bygga upp en välmående demokrati. Ett annat exempel kan vara Indonesien, världens till folkmängden största muslimska nation. Efter 32 år vid makten störtades Suharto efter omfattande gatudemonstrationer 1998, varefter en försiktigt demokratisk uppbyggnad vidtagit. Maktskiften har skett sedan dess mellan sekulärt inriktade ledare vid ett flertal tillfällen. Visst, fattigdomen och sekteristiska konflikter finns kvar, men kanske ett föredöme ändå, som ett moderat muslimskt land.
Så kommer vi då till Thailand, svenskarnas semesterparadis. Demokrati och fria val, javisst men också ett land där olika politiska riktningar hellre gör upp på gatan än i demokratiska val. Inte alltid att betrakta som en demokrati, snarare en parodi på demokrati. Efter att folkliga protester störtade en militär regim 1992, har landet misslyckats med att etablera demokratins principer och hellre än att gå och rösta, föredrar många thailändare att ge utlopp för sitt missnöje på gator och torg.
Hur kommer det att gå, kommer revolutionen att äta sina barn? Finns det krafter i arabvärlden som förmår att bygga demokratiska institutioner, med yttrandefrihet och fungerande rättsystem och där statens våldsapparat kan tämjas och bibringas mer normala värdesystem?
För Europas del är det av yttersta vikt att läget stabiliseras längst unionens sydgräns. Som bekant skiljer inte havet människor åt, det förenar. Detta faktum blir tydligt när båtlaster med flyktingar landar i EU-länderna kring Medelhavet. Något omfattande ekonomiskt stöd av någon egentlig betydelse tror jag varken EU-länderna eller USA kan låna upp till av kineserna. Att låna av de rika länderna kring Persiska Viken, för att användas till stöd för de folkliga upproren, ibland i deras egna länder, tror jag inte på.
Vi lever i spännande tider.
/Sumatra
Inlägg
