Jag, en trädkramare?

Jag och en kollega satt på lunchen och pratade om de förändrigar som Försvarsmakten just nu genomgår och kom givetvis in på frasen "Ju förr destå bättre". Detta fick mig att börja fundera en smula på vad det är som får mig att tycka som jag tycker? Har jag gått och blivit den pensionerade översten som sitter och matar duvorna och hyttar med käppen åt de skränande ungdomarna som vrålar förbi på sina trimmade Push Dakota?

Jag beivrar i min blogg att vi ska ha kvar vår svenska förmåga till att försvara Sverige utan att redan från dag ett behöva förlita oss på att någon annan kommer att komma för att hjälpa till. Jag har full förståelse för att detta kan ses som att jag som en trädkramare försöker hålla kvar vid det gamla (invasionsförsvaret) och inte inse att läget har ändrats. På samma sätt kan det när jag kritiserar att vi trots begränsad ekonomi satsar på egenutveckling av försvarsmateriel tolkas som att jag inte är för materiel nyanskaffning och att vi ska se till att våra soldater är utrustade med bästa möjliga materiel.

Men grunden till mitt ställningtagande är inte att bevara det gamla, utan att analysera situationen lite noggrannare, samt att försöka att se hur läget kan komma att bli om tio år. Försvaret är en koloss som det inte går att ändra på från dag till dag. Resultatet blir bara att det är designat för gårdagen och inte för imorgon. Eller om man ändrar för ofta att det helt enkelt inte är designat för någonting annat än att kunna ändra sig själv. Försvarsmaktens uppgift blir att klara av omorganisationer.

Det jag saknar i debatten är spårbarhet. Det är lite för mycket diskussion på hur och för lite på varför. Varför har vi ett försvar? Vad är syftet med försvaret?

Jag satte mig därför återigen ner och läste inledningen till Försvarspropositionen - Ett användbart Försvar. Finns spårbarheten från vad politikerna vill att vi ska kunna åstakomma med vårt försvar till de resurser och uppdrag som vi i realiteten får?

Det militära försvaret ska enskilt och tillsammans med andra försvara Sverige och främja vår säkerhet, både i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Hela Sverige ska försvaras.

Om vi bryter ner denna skrivning till orden enskilt och hela Sverige, så tolkar jag det att vi fortfarande på egen hand ska kunna försvara Sverige. Men kan vi det? 48.800 man är oavsett hur välutbildade dom är ganska så få. Sverige har en yta på 449 964 km². Det blir ca 1 soldat per 10 km². Om man jämför med Afghanistan där ISAF verkar ha för små resurser för att vinna ett krig och en alldeles för stor yta att täcka så är Afghanistan 647 500 km² och ISAF har 64.500 man, OEF har ca 30.000 och ANA har 91.000 man (ska bli 134.000). Det blir ca 1 soldat per 3,5 km². Med andra ord kan vi inte försvara Afghanistan, så kan vi inte försvara hela Sverige.

Jag skrev i gårdagens inlägg om Östersjöregionen hur olika syn våra länder har på det strategiska läget samt hur vi förväntar oss att omvärlden reagerer. Där pekade jag också på skillnaderna mellan Sveriges och Finlands tolkning av solidaritetsskrivningarna i Lisabonfördraget.

Finland har en yta på 340.000 km² och en krigsarmé på 350.000 man. Dom avser enligt sin säkerhetspolitiska målsättning kunna försvara landet utan "utomstående militärt stöd som grund för planeringen av det militära försvaret". Deras armé kontra yta är en faktor 1 till 10 mot Sveriges. Det är bara att glömma att vi klarar det enskilt, vilket också längre ner i propositionen står i klartext "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas".

Så redan inledningen av vår försvarsproposition är en floskel eller ett självbedrägeri. Vårt försvar är knappast designat för att nå de målen.

Vi går vidare...

Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock inte uteslutas i vår region och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. För att hantera dessa utmaningar måste det finnas en aktuell krisfallsplanering, särskilt för strategiskt viktiga områden och samhällsfunktioner.

Hur flexibla är vi på att ställa om försvaret om något skulle hända och hotbilden skulle ändras? Med ovanstående analys så räcker dagens 48.000 man inte så långt till. Hur kan vi vid behov öka försvaret? Återuppväcka värnpliktssystemet vid behov? Jo, det går nog att göra, men vem gör jobbet? Var är våra instruktörer som ska träna upp krigsarmén? Var är våra mobiliseringsförråd med vapen och uniformer? Sist jag såg dom så stod dom på Bråvallafältet och var på väg söderut till någon skrothandlare i Polen. Nej, vi har det vi har och det lär vara svårt att ställa om. Under hela Andra världskriget så lyckades vi inte. Det var först i mitten av 50-talet, d.v.s. ca 20 år efter Hitler tog makten och ca 15 år efter han invaderade Polen som det svenska försvaret fanns på plats.

Med andra ord det saknas helt och hållet en realistisk målbild och därmed syfte med försvaret. Om man går förbi dessa inledande ord i propositionen så är vi helt plötsligt inne på metoder.

För att skapa ett användbart försvar föreslår regeringen i denna proposition nya mål och uppgifter för försvaret, nya krav på operativ förmåga, en ny insatsorganisation där arméstridskrafterna i huvudsak kommer att användas i behovssammansatta fördefinierade bataljonsstridsgrupper, ett nytt personalförsörjningssystem, utvecklade principer för anskaffning av materiel, en utvecklad syn på civil-militär samverkan och mer internationellt samarbete samt ökad samverkan med våra grannländer. Vi fortsätter arbetet för att säkerställa en effektiv resursanvändning i försvaret. Den ekonomiska styrningen behöver fortsatt utvecklas.

Det är här min kritik börjar dyka upp.

- Vad är det en bataljonsstridsgrupp ska klara av? Jag ser det som stående NBG förband för internationella insatser.

- Vad ska det nya personalförsörjningssystemet klara av? Jo, att säkerställa att det finns soldater färdigutbildade för internationella insatser så att det inte ska behövas göras särskild missionsträning.

- Vad ska de nya principerna för anskaffning av materiel användas för? Jo, här och nu. Vi vill helt enkelt inte vänta på att ny materiel ska utvecklas för en insats som pågår i Afghanistan. Vi vill få mer pengar över från försvarsbudgeten för att driva pågående operationer.

Dessa metoder har ingen som helst koppling till de inledande syften som jag redan sågat! Nej snarare är dom kopplade till förmågan Internationella Insatser och ett av de andra inledande syftena.

FN har, genom Säkerhetsrådet, huvudansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Regeringen anser att Sveriges engagemang i fredsfrämjande insatser under EU:s, FN:s och Natos ledning bör fortsätta att öka.

Här börjar spårbarheten att dyka upp mellan syfte och metod.

Förbanden ska vara användbara i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Uppdelningen i en nationell insatsorganisation och en särskild utlandsstyrka ska upphöra. Insatser definieras som nyttjande av militära förband vare sig det sker i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet. Samtliga förband i insatsorganisationen ska vara rätt utrustade, utbildade och övade.

Användbarhet kräver hög operativ tillgänglighet. Många av dagens konflikter har ett snabbt förlopp medan kraven på stora volymer av mer kvalificerade förband är relativt små. Behov av militär förmåga kan uppkomma snabbt. En snabb markering eller insats kan vara skillnaden mellan säkerhet och instabilitet, vare sig det gäller en kris eller olycka i vårt närområde, en omedelbar förstärkning av en insats, eller ett bidrag för att skapa säkerhet längre bort.

Slutsats: Med de metoder vi har valt så når vi syftet att kunna deltaga i internationella operationer, men knappast syftet att enskilt kunna försvara hela Sverige. Formulerar vi om inledningen och tar bort ordet enskilt så finns spårbarheten där. Då hamnar vi bara i dilemmat att Finland och Sverige har helt olika syn på världen.

Är jag då en trädkramare som hävdar att vi ställer om oss lite för snabbt? Har jag fel när jag inte ser syftet med omstruktureringen? Den slutgiltiga lösningen för Försvarsmaktens förändringsarbete kan givetvis vara att göra sig av med alla gamla bakåtsträvare som jag själv. Eller, övertyga oss om det riktiga med omstruktureringen och få med oss på tåget.