tisdag 8 mars 2011

Sanningen om PARP

Jag kommenterade i ett tidigare inlägg att Försvarsmakten saknar förmåga att bemanna internationella insatser med färdiga förband på det sätt man lovat våra svenska politiker och som ligger som grund för ändrat anställningsavtal och slopad värnplikt. Sanningen är också att Försvarsmakten idag kraftigt överdriver för våra politiker möjligheten att skicka iväg förband.

En sak som har gjort mig en smula upprörd är alla enheter som vi avser att erbjuda till internationella operationer under t.ex. FN, EU eller NATO-flagg, utan att egentligen inte ha dessa förband tillgängliga inom vare sig freds- eller krigsorganisation. Då jag har bäst insikt om Flygvapenförband så kommenerar jag enbart dessa enheter. Men jag misstänker att liknande förutsättningar finns även för Armén och Marinen.

Enligt Regeringens direktiv är PARP är i grund och botten ett sätt att utveckla våra stridskrafter så att de är lättare att sätta in i internationella insatser. Men när vi anmäler ett förband till ett styrkeregister, så borde det väl vara färdigbyggt?

PARP är ett bilateralt samarbete med Nato och syftar till att utveckla partnerländernas förmåga att samverka med andra länder vid fredsfrämjande insatser under ledning av FN, EU eller Nato. PARP är också ett styrkeregister, där partnerländerna redovisar vilka resurser de disponerar och som efter nationella beslut kan delta i militär krishantering under Natos ledning.

Enligt BU12 så kommer följande enheter ett erbjudas till EU FC (EU Force Catalogue - Styrkeregister), NATO PARP (Planning And Review Process pool of forces) och FN USAS (UN Standby Arrangements System pool of forces), se BU12 sid 21-22.

- Stridsflygdivision JAS39. 90 dagars beredskap att skicka ut 8 stycken flygplan. De enda klossar som finns färdigtränade i Flygvapnet är divisionen och kompaniet. Kompaniet är dessutom en ren fredsenhet. I krigsorganisationen har Flygvapnet i stället för fyra kompanier två basbataljoner. Övriga funktioner som t.ex. stab måste därför tillföras förbandet. Sedan är det en stor fråga hur certifierade detta förband är på NATO:s rutiner och utrustning.

Ett NATO-förband måste genomgå TACEVAL utvärdering innan de skickas iväg. Det måste ha tillstånd att använda kommunikationsutrustning och datalänkar. Det måste ha vana att operera från krigsstabsplatser.

Flygvapnet har under de senaste åren satt upp beredskapsenheter med Gripen i form av SWAFRAP JAS39, SE-01 och SE-02 och sätter nu upp EAW som del av NBG11. Detta är dock klossar som satts ihop för upppgiften och förbanden existerar inte vare sig i freds- eller krigsorganisation. Teoretiskt skulle under våren 2011 stridsflygenheten ur EAW även kunna erbjudas de internationella styrkeregistren samtidigt som den är del av NBG11. Något annat förband finns inte!

På F21 har man testat att i fredsorganisationen slå ihop division och kompani till en enhet, en s.k. skvadron efter utländsk förebild. Med denna typ av organistaionskloss så är man närmare hur en stridsflygdivisionenligt beredskapsavtalen borde se ut. Men detta är ännu något som inte förts in på bredden i Flygvapnet. Frågan är hur vi då tänker göra med våra två basbataljoner? Varför ha en organisationsstruktur i krig och en annan under insatser och i fred? Borde inte detta ensas?

Ett annat stort problem är underhållet. För att en enhet ska kunna åka ut måste ett lager med reservdelar packas ihop. I fredstid så används alla reservdelar i det gemensamma poolingsystemet för Sverige, Ungern, Tjeckien och Thailand. Därför så sätts inga delar undan i särskilda förråd för en insats. Ska vi åka iväg så måste vi lpocka ihop dessa delar. För att inte påverka driften hos våra utländska kunder så blir det till att skära ner på verksamheten hemma i Sverige.

- Flygplatsenhet (APOD). 90 dagars beredskap. Var detta förband finns är det ingen som har en aning om i dagsläget. Det motsvarar i princip de förband som Flygvapnet bemannade en flygbas i Kongo med för ett par år sedan, d.v.s. FK-01/02. I den framtida flygvapenorganisationen kommer det att finnas ett EAS – Expeditionary Air Staff. Tar man med de s.k. flygterminalplutonerna (som innehåller bl.a. rörlig tornenhet och landningshjälpmedel) ur den ena Flygbasbataljonen så finns det en förmåga att sätta upp en APOD. För FK-01/02 så kontrakterade vi en hel del civil flygplatspersonal för bl.a. bagagehantering. Det är möjligt att vi klan plocka ihop denna kunskap ur den militära organisationen, men jag tvivlar på det. Denna förmåga finns alltså inte färdig i dagsläget, utan får på samma sätt som EAW plockas ihop från de olika flottiljerna och från civila flygbolag vid behov.

- Transportflygenhet Tp-84. 2 Tp-84 i 90 dagars beredskap. Transportflyget är den enhet som har mest erfarenhet från internationella insatser i Flygvapnet. De har också kapacitet att med mycket kort förvarning åka ut på internationella insatser, vilket de bevisade nu senast i Libyen. Problemet är att dom redan med dagens börda går på knäna. Förmågan finns att plocka ihop ett SAE-01/02 vid behov som vi gjort de senaste två åren i Afghanistan, men våra Herkules kommer de närmaste åren att uppgraderas, vilket innebär att tillgängligheten på flygplan är tveksam. Alternativet blir att som för ATALANTA där vi tog hem våra HKP 15 för att de behövdes i NBG 11. Sätter vi upp en Tp-84/C-130 enhet i Afghanistan och vi får begäran om att skicka iväg Tp-84 någon annanstans så kommer det att bli ett fall för ÖB eller C INS att prioritera sina resurser.

- Signalspaningsförband S102. 1 flygplan i 90 dagars beredskap. Detta är en av våra hemligaste underrättelseenheter som svenska politiker knappast vill ha stående utomlands under längre tider. Stora frågetecken om underhållsresurser samt tillgång på personal. I och med anskaffningen av den nya G5:an så är det stor brist på piloter med rätt bakgrund i Flygvapnet och man jagar just nu med ljus och lykta efter militära piloter med civila certifikat. Vi kan därför vid behov ställa upp med enskilda insatser i närområdet, men knappast mer än så.

- Radarflygenhet S100/ASC. 2 flygplan i 90 dagars beredskap. Våra Saab 340 är en för liten plattform för att medge längre uppdrag i luften. Precis som för Gripen är det en utmaning att få tillstånd att använda datalänkar och krypterad radiokommunikation. Utan detta kan ASC enbart leda omed okryperat tal via s.k. Bullseye-ledning. Det saknas dessutom logistiska möjligheter för basering utomlands mer än ett par veckor. Visst går det att operera från Sverige vid t.ex. en kris i vårt närområde, men mer än så blir det inte. Här har Försvarsmakten börjat inse läget och enligt BU12 föreslås detta förband att strykas från beredskapslistan. Men ännu så är det inte gjort.

Frågan är hur Försvarsmakten egentligen resonerar? Eftersom det inte finns några enheter i beredskap så sparar man in beredskapstilläggen, vilket är bra för ekonomin. Men hur räknar man att på 90 dagar få förband samövade och evaluerade av NATO? Ska vi lösa det på svenskt maner med fix och tricks?

Åker vi iväg på en helt egen mission a la F22 i Kongo 1961-63 så kan vi klara oss utan certifiering och vi kan nöja oss med de förmågor vi i normala fall har på en division och ett kompani.

Det vi svenskar måste inse är att för NATO är det mycket enklare att anmäla förband till styrkeregister, då detta är förband som ingår i NATO:s vanliga snabbinsatsstyrkor och som därför är tränade och evaluerade. För Sverige som inte är NATO-medlem så är det inte så enkelt.

Inom EU diskuterar man liknande insatsförband för sjö- och flygstridskrafter som battlegroupskonceptet för markstridskrafter. Problemet är att inga länder (förutom Sverige) är intresserade av att ta fram ett parallellt evalueringssystem än det existerande NATO-systemet.

I och för sig så är det nog inte bara Sverige som mörkar i dessa styrkeregister och presenterar en massa förband bara för att det ska se politiskt bra ut. Vissa länder erbjuder t.ex. fartyg endast under de veckor som de råkar befinna sig till sjöss, då de annars har för låg beredskap. Men ska vi ha någon nytta av dessa register så borde förbanden existera mer än bara på papperet.

Tyvärr så är nog den bistra sanningen att för flyg- och till viss del sjöstridskrafter så krävs NATO-medlemsskap för att vi ska med gott samvete kunna anmäla oss till dessa styrkeregister. I annat fall så måste vi vara ärliga och precis som för SE-01/02 sätta upp förband vid behov och certifiera dem enligt TACEVAL innan vi anmäler dem till styrkeregistren.

Här finns Regeringens direktiv avseende förband som anmäls till internationella styrkeregister.

21 kommentarer:

  1. ...Varför öppnar du fönstret när PROD & INS bygger korthus:D

    SvaraRadera
  2. Jag förstår inte vart du vill komma med ditt resonemang. Vem trodde eller tror att om vi skulle skicka iväg förband utomlands att det inte kommer att få konsekvenser för verksamheten hemma?

    Vem tror att alla förband som finns anmälda till de stryrke-register du nämner finns gripbara rakt av och att världen är lika statiskt som den kan te sig om man bara stirrar på ett papper? Självklart föregås alla insatser av en sondering där man klarar ut de begreppen!

    Även om jag själv förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap förstår jag inte din slutsats att ett medlemskap krävs för att kunna anmäla oss till till styrke-registern. Vi kan anmäla precis vad vi själva vill så länge vi och de som tolkar registren är medvetna om vad vi kan och vad vi inte kan. Ett NATO medlemskap behövs inte för att vara på det klara med det. Däremot kan en tydlig valideringsprocess, där som du nämner TACEVAL, vara ETT av flera instrument på vägen att synliggöra det hela.

    SvaraRadera
  3. Har FM då äntligen återbördat helikoptrarna till sina rättmäktiga ägare inom Armén och Marinen.

    Förnuftigt

    SvaraRadera
  4. TACEVAL är slöseri med pengar och resurser. Det evaluerar heller inte det vi kommer att göra i en eventuell mission.

    SvaraRadera
  5. @Anonym 12.23: Det jag vill säga är att Försvarsmakten har inga stående förband som liknar dels de som vi anmäler till styrkeregister eller de som behövs utomlands i ISAF, EUNAVFOR etc. Vi har småklossar i form av t.ex. en Gripendivision, ett fartyg eller ett kompani. Vi måste sätta upp förband efter behovet för en specifik insats och fylla på med stab, specialfunktioner m.m.

    Så den anledning som Tolgfors brukar ta upp som motivering till det nya anställningsavtalet, d.v.s. att vi skall kunna skicka ut hela förband utomlands och inte behöva träna dem inför varje insats helt enkelt är en dimridå.

    Enda syftet med det nya anställningsavtalet är att vid behov kunna tvinga iväg enskilda officerare i de fall rekryteringen till ett förband går dåligt.

    SvaraRadera
  6. Hur kan införandet av G-V innebära brist på personal, den skulle väl ersätta 102001? I så fall innebär det att man hade rejäl brist på personal redan innan. Visst, det krävs en ny type rating, men det är ett övergående problem.

    Just kabinpersonalen är väl dessutom inhyrd, det borde snarare vara på pilot- och teknikersidan det är problem.

    För 25-30 år sedan utbildades det ju reservofficerare i flygtjänst, vilket var embryot till TFHS. Lägg till det alla som har slutat och gått till civila bolag. Tyvärr tror jag intresset att komma tillbaka är rätt svalt. Men militära flygförare med civila cert finns det gott om, utanför firman.

    Vill man istället omskola gripenförare så får man nog räkna med att det tar närmare ett år.

    Samma problem fanns när man skulle införa UAV01. Det var armémänniskor som skulle göra det och trodde att det var enkelt att skicka upp modellflygplan. Istället blev det för försvaret att bekosta civila cert, och nu söker man officerare som redan har det.

    SvaraRadera
  7. "på bredden i Flygvapnet"? Du menar på båda ställena? ;-)

    Låt mig testa en annan: "på bredden i Armén"
    :-))

    Det låter för tokigt när t.ex. "Armén" har ett fåtal komponenter för en bråkdel av en armé på lägsta taktiska nivå.

    SvaraRadera
  8. När det gäller svenska UAV-operatörer, så var det väl snarare så att arméförarna då såg möjligheten att genom att föreslå tillämpning av ett befintlig regelverk (för spetsflyg med ganska mycket olika förutsättningar och krav) skaffa sig civilt flygcert på arbetsgivarens bekostnad? Idag är regelverket sanning och har man väl satt regelverk inom verksamhetssäkerhet så finns det ingen som vågar ifrågasätta relevansen. Det är ju som att säga att det är OK att personal skadas och dör. Vilken chef vill ta den debatten i media. Så går det när man låter en verksamhet växa utan bortre ramar på grund av bristande mod, vilja och förmåga att kommunicera med externa kritiker.

    SvaraRadera
  9. Har ASC 890 ackrediterats i enlighet med bl a DIT 04?

    Om så fortfarande ej är fallet, så passar det utomordentligt väl om systemet används utanför svenskt territorium där uppfyllande av svenskt regelverk rimligtvis krävs.

    Till flygplanets MIDS-terminal för Link-16 är det möjligt att få loss test, utbildnings- och övningsnycklar, dock aldrig det samma för beredskap, kris och krig. Sverige deltar som bekant inte i Nato:s "contingency planning" för nationellt territoriellt försvar. Vilket är ytterligare ett skäl varför ASC 890 passar bättre utomlands än i Sverige.

    SvaraRadera
  10. @Anonym 14:16
    "Hur kan införandet av G-V innebära brist på personal, den skulle väl ersätta 102001? I så fall innebär det att man hade rejäl brist på personal redan innan. Visst, det krävs en ny type rating, men det är ett övergående problem."

    I flygvapnet tillåts inte att man som pilot är s.k. "duelratead"(?) dvs är influgen på 2 eller flera olika typer samtidigt. Av någon anledning så går det hur bra som helst civilt men inte i flygvapnet... Så det innebär att FV måste ha pinpointade besättningar till den nya G550n och inte göra som nu att du kan nyttja piloter fån SISen eller kalla in en extra bara så där.
    Och ja, brist på besättningar är det redan sedan lång tid tillbaka inom transportsystemet, spelar ingen roll om det är TP84, TP/S100 eller TP/S102.
    Kort kan man säga att om det gick hyfsat att flyga TP102 med två uppsättningar (inte = besättningar) så måste du nu förmodligen öka det med 50% för att kunna nyttja båda flygplanen utan alltför mycket övertid....
    Skjuter man sig själv i foten (tycks FM göra ofta nu för tiden...) så får man stå sitt kast...

    SvaraRadera
  11. @Anonym 14:16 Som läget är nu är det en utökning med en G550, PROD har meddelat att om det skall vara 3 regeringsflygplan så behövs fler personalrader i FV..... detta kan ju leda till att man gör sig av med en GIV men inget är bestämt .

    SvaraRadera
  12. Varför är det svårt att ha samma organisation av verksamheten under både fred och krig?

    Jag förstår att det var på det viset förr i tiden när det fanns en organisation som var specialiserad på att producera krigsförband.

    Varför är det svårt att ha all personal som del av snabbt mobiliseringsbara förband? Givetvis utformade för något visst syfte, jag förstår att det tar tid att öva och pussla ihop det för nya syften/missioner.

    Vad är det som är så förtvivlat svårt?

    SvaraRadera
  13. @Magnus Redin: I de internationella insatserna måste vi fortfarande t.ex. fortsätta träna upp blivande piloter och tekniker. Vi har ett ansvar att göra detta för våra itländska kunder.

    Detta ger att F7 (två divisioner) och FMTS är mer eller mindre rena fredsförband.

    Men i ett krigsscenario här hemma i Sverige så borde även dessa gå att utnyttja för strid.

    SvaraRadera
  14. Sverige borde försöka köpa ett C17 för sitt egna bruk, det behövs för att frakta runt våra leoparder. Ska vi nu vara så rörliga duger inte fartygsfrakt runt klotet.

    TP84 klarar väl inte ens en cv90? EUs gökunge A400 är sen och under målen.

    Boeing har beslutat att lägga ner produktionen i Long Beach, MDDs gamla tillverkningsplats. Indien beställde de sista 10 vad jag förstår. UK kommer dock inte ha råd med alla sina C17, här har vi ett klockrent tillfälle att köpa en begagnad men hyfsat fräsch maskin.

    De är riktiga bränsleslukare med sina 757 motorer, men deras kapacitet och räckvidd passar perfekt i ÖBs dröm om att leka med de stora pojkarna, 77 ton ner till nordafrika.

    Sverige har redan utbildade piloter och personal på C17, vi skulle även kunna leasa ut den till våra grannländer, eller varför inte samköp utanför nato. Litar inte på Usa och Ungern när det drar ihop sig..

    Egen förmåga är viktig anser jag. Ska vi bara hålla till inom riket behövs dock ingen C17.

    SvaraRadera
  15. @22:55
    Hur länge har de bestämmelserna funnits? Eller gäller det bara civila typer? Tidigare gick det ju utmärkt att flyga SK 60, SK 61 och ett tungt system.

    Är det bestämt att det blir en G550? Det som stått i pressen var ju att de skulle köpa en GV. Visserligen är ju G550 mest ett nytt namn på GV SP.

    Förövrigt borde det vara vettigt att samla alla Fpl 102 till Bromma och/eller Ärna. Då kan man ju lättare samla både flygförare och "radiooperatörer" i en pool. Det var ju på väg att ske när alla GIV tillhörde F 16.

    Kommer verksamheten på Bromma påverkas av ombyggnationerna? De flesta kring norra parkeringen har ju blivit uppsagda och ska bort inom ett halvår.

    @03:30
    Varför ska vi ha en egen C-17 utöver de som är i SAC/HAW? Då skulle vi väl köpt egna till att börja med. Ska vi ha ytterligare en samköpslösning utöver den vi redan har? Eftersom vi redan har tillgång till C-17 så har vi ju redan förmågan att flygfrakta leoparder om vi nu skulle vilja det.

    SvaraRadera
  16. Intressant. Vill påminna läsare att evaluering enligt TACEVAL (luftstridskrafter) är den metod som skall användas för krigs/insats förbandsvärdering. Vissa väljer vi inte själva-detta är beslutat!

    SvaraRadera
  17. @Anonym 22:55
    Vad jag vet så är det ganska säkert att det blir en 550. Om nåt kontrakt är påskrivet vet jag inte.
    "Duelratingen" eller avsaknad av sådan gäller inom Specflyg (TP/S i FV). Flyger du Gripen så kan du nog flyga SK60 också. Men du får inte vara influgen på Tp102 och Tp100 samtidigt tex.

    Ska man samla nåt någonstans så är det på Arlanda. Nåt annat skulle bara vara en himla massa pengar i sjön. Men det förstås, det verkar ju vara FM policy nu förtiden. ;-)
    Finns många fördelar med Arlanda kontra Bromma eller rent av en militär bas som är det sämsta man kan basera på.
    Nä, H24 ska det vara med tanke på hur Specflyg opererar. Och genom att "sambasera" med civil trafik får man en massa samordningsvinster vad gäller banhållning, brand och räddning, avisning osv. Dygnet runt, inte bara mellan 8-16...

    SvaraRadera
  18. Denna blir det......

    http://jetphotos.net/showphotos.php?regsearch=VP-BJK

    SvaraRadera
  19. Blir den TP 104 eller TP 102D?

    Det rimliga är ju ny beteckning eftersom de skiljer sig åt såpass mycket.

    SvaraRadera
  20. Intressant. Beech 18 kom att heta både Tp 4 och Tp 45 i FV och Vampire/Venom blev J 28 respektive J 33, så tidigare har man snarare gett en ny typbeteckning än en versionsbokstav.

    GIV är mest en GIII med nya motorer, medan GV skiljer sig mer. Som exempel kan man se på de amerikanska beteckningarna.
    GI: C-4
    GII: C-11
    GIII: C-20A-E
    GIV: C-20F-J
    GV: C-37A
    G550: C-37B

    SvaraRadera