lördag 17 oktober 2009

Det militärindustriella komplexet (uppdaterad)

Jag har i tidigare inlägg tagit upp min misstro mot svensk försvarsindustri som tyvärr allt för ofta kostar mer än det smakar. Eisenhowers tal till den amerikanska nationen där han varnade för den oheliga alliansen mellan politiker, militärer och industri är tyvärr allt för ofta giltig även i Sverige. Visst är det i slutändan frågan om arbetstillfällen i Sverige även om industrin numera knappast kan kallas för svensk, men det är i så fall ganska så dyra arbetstillfällen.

Jag har jämfört Gripen, Visby och SEP projekten för att visa på nyttan och nackdelarna av att stödja en inhemsk försvarsindustri. Hanteringen av dessa projekt är exempel på 80, 90 och 00-talets försvarsmaterielstrategier.

Vad som är mest upprörande är när vi tvingas att lägga ner det som fungerar för att skaffa något nytt som aldrig blir något. NBF är ett typexempel på när tekniken driver behoven och till slut inte levererar ett dugg förutom en massa papper som beskriver vad det kan bli om vi pumpar in ytterligare miljarder i industrin. Att vi redan hade NBF i form av bl.a. flygvapnets STRIL system var det ingen av armégeneralerna som förstod, eller industrirepresentanterna som brydde sig om. Nu planeras NBF II i form av GLC/NOC. Därmed läggs sista spiken i FM operativa ledningsförmåga.

Nu börjar även tidningarna att intressera sig för fenomenet och jag tänker med största intresse hänga med i Expressens utlovade artikelserie. Av reaktionerna att döma på det första inlägget om SEP så är det osvenskt att kritisera försvarsindustrin.

USA rustade ihjäl Sovjetunionen, men håller numera på att rusta ihjäl sig själv. Sverige gör tyvärr misstaget att hänga på USA i teknikutvecklingen. Jag har tidigare tagit upp filmen "Why we fight". Den borde vara obligatorisk att visa på FHS vid utbildning av högre militära chefer.

Frågan är bara vem det är som bestämmer nu för tiden när det gäller svensk försvarsutveckling? Vi tittar för mycket på vad som görs i Danmark och Norge och glömmer helt bort att dom kan luta sig mot NATO. Vi borde titta mer på vad som görs i Finland. Finnarna är realister och vet att det är behovet att försvara landet som ska styra materielinköpen. Inte först köpa materiel och sedan fundera på vad man ska använda dom till.

Uppdaterad 09-10-18, 17:26
Idag får Gripen ta stryk av Expressen. Artikeln är på vanlig Expressenmaner full av sakfel, men grundbudskapet har jag full förståelse för. Har Försvarsmakten verkligen behov av att fortsätta utveckla Gripen? Är en E/F verkligen vad Sverige behöver? Jag stödjer helt och hållet kraven på att Försvarsmakten enbart ska beställa det som ger operativ effekt!

Att vi skrotade JA37 tycker jag var en skam då flygplanen hade mycket flygtid kvar i skroven och förmågan stod på topp. Det har tagit många år att komma ikapp med Gripen. Men vad skulle vi göra? Budgeten och Flygvapnets förband drogs ned så det fanns inga förband kvar att fortsätta operera Viggen. Att flyga ett fåtal flygplan är mycket dyrt. Jag vet inte om det gjordes några allvarligare försök att exportera JA37, men med tanke på tidigare Viggen exportförsök så hade det nog varit lönlöst. Möjligtvis hade Österrike tagit emot flygplanen som gapfiller tills dom fick sina Eurofighter. De österrikiska piloterna var redan utbildade på Viggen på F21. Nu valde Österrike i stället schweiziska F-5 under ett par år.

JAS39 A/B hade också kunnat fortsätta snurra om det funnits förband kvar. Nu var det mer effektivt att bygga om ett fåtal för att få en ensad park. Det går tyvärr inte helt lätt att ta mjukvara för JAS39C/D och stoppa in i en JAS39A/B. Med en ensad park så blir mjukvaruutvecklingen billigare.

Tyvärr så har inte Anna Dahlberg inte den insikt som behövs för att förstå varför utvecklingen sker. Det är egentligen inte för att vi verkligen behöver en E/F utan för att vi behöver Exportkunder som kan dela kostnadera för ett flygsystem som vi redan anskaffat. Dessutom kommer vi att årligen de närmaste 20-30 åren ändå få lägga ut 100-tals miljoer varje år för att Saab ska kunna ge fortsatt stöd till Försvarsmakten. Frågan är bara hur de pengarna gör mest effekt? Vad vill Försvarsmakten få tillbaka?

Om vi hoppar på SEP spåret så kommer Försvarsmakten att förr eller senare att hamna i samma situation. Tvingas stödja export samt fortsätta lägga beställningar för att hålla industrin rullande. Inte för att vi vill, utan för att vi måste.

Uppdaterad 09-10-25, 15:34
Anna ger sig på HKP-14 och Visby i dagens artikel. Jag håller helt och hållet med Wiseman i analysen av vad som gått snett för bägge projekten. Frågan är bara hur vi rättar till det?

- Skaffa nya korvetter, eller lappa hålen? Jag har tidigare tagit upp alternativa lösningar med en kombination av några större fartyg än Visby (Ys Ny eller Visby++) och en grupp mindre (stridsbåt 90+).

- Köpa andra helikoptrar Off-the Shelf och undvika svenska krav den här gången? Blackhawk är en utmärkt och stridsbeprövad helikopter som var på tapeten förra gången innan politikerna lade sig i och tvingade fram ett nordiskt alternativ i form av NHP - Nordiska Helikopter Projektet och NH-90/HKP 14. Sikorsky S-92 var det alternativ som förordades av FMV den gången. HKP 4 är det trist att se gå i graven. Det är den sista "riktiga" tunga helikoptern vi haft i FM. HKP 10 är lite för civil i sammanhanget. Tyvärr så saknar HKP 4 trots de extra satsningar som gjordes för NBG helt och hållet motmedelssystem. Jag skulle personligen inte skicka den till Afghanistan utan skydd. Sedan är jag lite tveksam till statusen på underhållssystemet till HKP 4. Tekniskt kanske den håller ett par år till, men går den att underhålla?

Sedan vill jag framhålla att det jag kritiserar är systemen, inte officerarna och manskapet som arbetar med dom. Det är tyvärr aldeles för lätt i den här debatten att ta kritiken personligt, i stället för att använda den för att analysera hur vi går vidare.

9 kommentarer:

  1. Why We Fight finns streamad på Google Video för den som inte sett den.

    http://video.google.com/videoplay?docid=9219858826421983682#

    SvaraRadera
  2. Forsno: Den finns också på Youtube i en av mina länkar ovan... :-)

    SvaraRadera
  3. Ah, jag klickade mig inte så långt.

    SvaraRadera
  4. Jag har precis skaffat filmen "The Pentagon Wars" som jag tänkte recensera vid tillfälle. Den ska dramatisera utvecklingen av M2 Bradley.

    http://www.imdb.com/title/tt0144550/

    SvaraRadera
  5. När jag läser kommentarerna till Expressens artikel om SEP så blir jag mörkrädd. Visserligen så antar jag att de som skriver där inte är representativa för den svenska befolkningen, men okunnigheten är ändå skrämmande...

    SvaraRadera
  6. Greasemonkey:
    Det var flera år sedan jag såg den, men jag har för mig att den var helt OK. Verklighetsbaserad "Dilbert" i Pentagonmiljö - typ.

    MagnusB:
    Man ska aldrig läsa kommentarerna på Aftonbladet eller Expressen.

    SvaraRadera
  7. Staten och den mest kapitalintensiva industrin har alltid anledning att vårda nära och förtroendefulla relationer. Det gäller statens förhållande till energi-, eller snarare effektförsörjningen, av den råvaruförädlande basindustrin och det gäller försvarsindustrin.

    SKB utarbetar en metod för slutförvaret av radioaktivt avfall och EKN motsvarande för försvarsindustrins restprodukter. I det förra fallet finansieras kostnaderna i förväg genom ett påslag på elpriset. Till den senare myndigheten fördubblade riksdagen garantiramen vid årskiftet 2008/2009. Föga förvånande ligger EKN:s största utländska riskexponering i Pakistan och Sydafrika, likaledes att dess GD är före detta VD inom Saab-koncernen.

    På onsdag 21/10 ordnar Socialdemokraterna samt Folk och Försvar ett försvarsindustriseminarium i Stockholm. Inbjudan illustreras med bilder av Hägglunds produkter bland annat AMOS på ett CV90-chassi.

    Se:
    http://www.folkochforsvar.se/

    SvaraRadera
  8. Verkan av en strategi avgörs alltid av hur den genomförs. Även den bästa strategin kan förfuskas.

    På onsdag, så kommer det med största sannolikhet åter med indignation i rösten att efterfrågas en försvarsindustristrategi av regeringen.

    Såväl den nuvarande som flera av de föregående departementscheferna har åtagit sig uppgiften att tänka ut en sådan och fästa den på papper. Ändå händer inget.

    Jag vill mena att det inte är någon större brist att i formell mening sakna en försvarsindustristrategi. Detta eftersom det knappast synes troligt att den nuvarande departementsledningen skulle mäkta med att fastställa en tillräckligt kraftfull sådan och än mindre sedan orka implementera den.

    Bra strategier är inte alltid svåra att tänka ut.

    AIK ser i år ut att ha förstått vad som krävs för att vinna allsvenskan i fotboll. Om de bara har en bättre spelare på varje plats i laget än vad varje motståndare har och dessutom har en reserv på bänken för varje position, som är lika bra, så är utsikterna för att vinna serien goda.

    Alla som minns när MFF skulle bli Real Malmö för ett par år sedan vet att denna patentstrategi ändå inte alltid levererar. Och alla vet att AIK:s nuvarande spelarlöner kommer att knäcka klubben.

    En svensk försvarsindustristrategi, som syftar till världsledande kompetens på alla arenor: mark, sjö, luft och information kan se ut som en vinnande strategi. Men det kräver i så fall åtminstone en säkerställd finansiering, som motsvarar den stora bredden på ambitionerna. Och någon sådan synes ej vara för handen.

    Mästaren visar sig genom att välja en strategi, som inte bara i någon minsta mån är vinnande, utan också med stor säkerhet realistiskt möjlig att genomföra med tillgängliga materiella resurser och den mognad, som organisationen faktiskt har när den ska till att leverera.

    Det är lätt att välja högsta möjliga ambition och se det som bästa möjliga strategi: Till exempel att alla våra stridsmedel på alla arenor ska åtnjuta ledningsövertag över varje tänkbar motståndare. Det vill säga att göra visionen om ett nätverksbaserat försvar (NBF) till ett överordnat strategiskt mål. Med ett sådant mål, så finns det inte plats för någon mix av lägre och högre tekniknivå. Allt måste vara bäst för att platsa i laget.

    - Hur realistiskt och hur riskabelt är det att satsa allt på en maximal strategi?

    SvaraRadera
  9. I många stycken helt rätt, men glöm inte bort de goda exemplen, jag tänker på CV90, AT4, Carl Gustaf osv

    CV90 har faktiskt återbetalat en hel del till staten i form av royalty tillbaka för de exportaffärer som finns. Dessvärre har den svenska versionen blivit hopplöst avhängd då man inte haft råd att finansiera en uppgradering.

    SvaraRadera