
Först av allt vill jag påminna om skrivningarna om materielanskaffning i Försvarspropositionen.
"Regeringens bedömning: Försvarsmaktens behov av materielbestäms ytterst av krav på operativ förmåga i olika avseenden.Materielförsörjningen är därmed att betrakta som ett medel för attförse insatsorganisationen med den materiel som behövs för att utrustaförbanden. Processen för materielförsörjning bör således utformas så attinsatsorganisationens behov och utformning kan tillgodoses över tidenmed en god förmåga att hantera förändrade behov och prioriteringar.Utvecklingen mot ett mer insatsberett, tillgängligt och rörligt försvarinnebär att materielförsörjningen bör fokuseras på åtgärder som krävsför att förbanden i insatsorganisationen ska vara kompletta och användbara. Såväl ledtider som ekonomiska bindningar imaterielförsörjningen bör därför reduceras.
Följande principer bör tillämpas:
- vidmakthållande och uppgradering av befintlig materiel bör, omdet är ekonomiskt försvarbart och operativa krav kan uppnås,väljas före nyanskaffning,
- nyanskaffning bör, när sådan är nödvändig, i första hand ske av påmarknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel och
- utveckling bör genomföras först när behoven inte kan tillgodoses enligt ovan."
Det vill säga att Försvarsmakten ska om ny utrustning anskaffas i första hand köpa COTS. Faran med COTS är dock att Försvarsmakten ofta lägger till egna önskemål. Då är det inte längre COTS. Exempel på detta är HKP-14 där man höjde kabinen, vilket fördyrade och försenade projektet kraftigt. Med COTS ska man ta både produktens för- och nackdelar för att spara pengar.
Sedan vill jag också påminna om att det i stort sett inte existerar någon svensk försvarsindustri längre. De flesta bolag är numera uppköpta eller ingår i internationella koncerner.
- Saab AB. Saab är ägt till största delen av Wallenbergssfärens Investor. I samband med internationella försäljningsförsök av Gripen så ingicks ett samarbetsavtal med BAE där Gripen International skapades som ett dotterbolag till Saab AB och BAE. Saabs underbolag Saab Aerotech har ingått ett antal internationella samarbeten och köpt upp bl.a. Sydafrikanska Grintek och samarbeter med Sydafrikanska Denel.
- Kockums. Dotterbolag inom tyska HDW-koncernen (Howaldtswerke Deutsche Werft AG).
- Hägglunds. Dotterbolag till engelska BAE.
D.v.s. alla bolagen har internationella kopplingar, men Saab är det enda som till huvuddelen är Svenskt. De övriga bolagen ägs av utländska bolag. Alltså är det inte vikten av att lägga beställningar på inhemsk industri som borde vara argumentet i debatten, utan att rädda svenska arbetsplatser samt att bibehålla militärt tekniskt kunnande inom Sverige. Detta kan lösas genom att kräva motköp och tillverkning i Sverige om utländska produkter anskaffas, precis som Brasilien gör med Gripen. Vi kanske borde kräva det i AMV affären med Patria? Problemet är att Patria nog inte vill ge bort sina hemligheter till BAE.
Över till själva produkterna:
Gripen
Jag börjar med Gripen eftersom utvecklingen kommit längst och den visar på vad som troligtvis kommer att hända med Visby och SEP. Beslutet om anskaffning togs 1982. På den tiden var det ett helt annorlunda säkerhetsläge och det fanns ingen tvekan om att lägga beställning på inhemsk försvarsindustri. Anskaffningen skedde inom den s.k. JAS-ramen som utökades för delserie två (1992) och delserie tre (1997). Projektet har hållit sig inom den budgeterade ramen och t.o.m det senaste året kunnat lämna tillbaka pengar till staten.
Delserie tre kan kanske ses som tveksam då den till stor del var till för att stödja exporten till Sydafrika. Sverige fick då möjlighet till Gripen C/D med bl.a. lufttankningsförmåga. De sista flygplanen i delserie två levererades även de i C/D status. Delvis lider Flygvapnet idag av delserie tre, då den gett förmågor som gör att Gripen kan användas i Internationella Operationer. Flygvapnet tränar mycket på detta i bl.a. Red Flag, men politikerna tvekar om dom vågar skicka iväg Gripen. Vi har alltså en förmåga som vi ursprungligen inte beställt och ingen riktigt vet vad vi ska göra av. Satsningen på internationella operationer har lett till för lågt fokus på försvaret av Sverige och därmed nedläggning av bas och stridsledningssystem.
Gripen har sålts internationellt i Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Men för att Saab ska överleva som industri krävs fortsatt internationell försäljning. Därför satsar regeringen stort på att stödja exportsatsningarna till bl.a. Norge, Brasilien och Schweiz. Ett flygplan får på grund av civila regelverk inte flygas om det inte finns en industri som kan ta ansvar för certifieringen av flygplanet. Ett alternativ om inte det kommer till mer export är att Sverige går in och betalar 100-tals miljoner varje år i s.k. Vidmakthållande till Saab. Detta är enbart för att säkerställa att det finns ingenjörer tillgängliga på Saab för att kunna rätta till felaktigheter samt att ställa upp vid utredningar vid eventuella haverier.
Gripens förmåga är i dagsläget mycket bra. Det finns en mängd olika vapen integrerade och klara, även om Sverige i många fall enbart har köpt ett fåtal av varje vapen. Anledningen till detta är att vapen som ligger i förråd helt enkelt bara blir förstörda efter ett tag och måste då antingen renoveras och uppgraderas eller förstöras. Det finns dock ett par stora problem:
- Internationella Insatser. Förmågan finns, men viljan verkar saknas hos politiker.
- Datalänkar. Valet gjordes för ett antal år sedan att gå över till internationella system (Länk 16). Tyvärr hängde inte resten av Försvarsmakten med. Nu tvekar politikerna om dessa länkar ska användas i det nationella försvaret.
- Nationell infrastruktur. BAS-90 är i stort sett nedlagt. STRIL systemet är på gång att försvinna. Våra fredsflottiljer försvinner en efter en. Flygvapnet har gått från att vara världens fjärde största till att spela i division två. Därmed så saknas helt det spridningssystem som flygvapnet har varit världsledande på sedan 1960-talet. Nu är FV mest en fredsorganisation med möjlighet till incidentberedskap för att bevaka gränsen i fred.
Visby
Över till Visbyprojektet. Från början beställdes sex fartyg. Efter budgetneddragningar så har det blivit fem. Ännu har inget offensivt robotsystem eller defensivt luftvärn integrerats. Sonarsystemet blev också försenat och fördyrat på grund av tekniska problem. Fartyget har en tvivelaktig förmåga att basera helikoptrar ombord och vare sig HKP-14 eller HKP-15 är väl anpassade för stationering ombord fartyg (kräver vikbara rotorer, landställ som tål hårda sättningar samt skov som tål att utsättas för saltvatten under längre perioder). Visby helikopterhangar kommer därför aldrig att användas och helikopterdäcket är tveksamt att tjänstgöra på på grund av avsaknad av reling (går att sätta dit, men då påverkas radarsignaturen. Den lär nog också påverkas av att ha en helikopter stående på däck).
Visby är i min värld ett intressant teknikdemonstratorprojekt på samma sätt som Gripen Demo är en demonstrator för en eventuell Gripen E/F. Hon är lite för liten för internationella operationer, samtidigt som hon är lite för stor för kustförsvaret. Stealth i all ära, men ett fartyg syns även visuellt från luften. I detta fall är små fartyg att föredra (robotbåtsklassen). Eller att man hade valt en medelväg som finska Hamina eller Sydafrikanska Meko A. Där har man Stealthanpassat överbyggnad och sensorer, men har fortfarande plats för både offensiva och defensiva vapen.
Visbys stora problem är dock att ekonomin tog slut efter anskaffning av fartygen. Luftvärn har varit på gång (Rb23 eller Umkhonto) och lär inte vara något större problem att integrera. Personligen tycker jag att vi borde samordna robotsystem mellan Flygvapnet, Marinen och Armén. Flygvapnet har köpt Rb 98 IRIS-T som finns i LV version. Sedan tidigare finns Rb 99 AIM-120 AMRAAM som även den finns i LV version. Skulle anskaffning ske av Meteor som budgetpropositionen anger så borde en LV version av den anskaffas. Fördelen med gemensamma system är att dela på logistiken samt att återanvända robotar som förbrukat flygtid.
Värre är det med ytmålsvapen. Marinen har sedan tidigare Rb15 Mk2 på robotbåtar och kustkorvetter. Dessa robotar har varit med ett tag och lär vara i behov av upprustning. I stället för att renovera gamla vapen borde man titta framåt. Rb 15 Mk3 är ett stort steg framåt med IR målsökare, GPS, datalänk samt betydligt längre skjutavstånd. Hade Gripen sålts till Norge hade vi med stor sannolikhet skaffat Naval Strike Missile till både Flygvapnet och Marinen. Faktum är att med ett sådant skjutavstånd är både behovet av fartyg och Stealth delvis överskattade. Att återinföra det rörliga kustartilleriet kan vara ett alternativ. Men var ska dessa vapen placeras? Det finns ett vapendäck på Visby, men ännu har ingen visat på att det verkligen går att skjuta Rb 15 från detta däck. Sätter man robotarna ovanpå däck så har man kastat bort satsningen på Stealth då robottuberna inte är särskilt stealthiga. Som gammal spaningspilot vill jag dessutom trycka på att inom svensk skärgård är fartyg svåra att skilja från öar om dom ligger stilla. Små fartyg med låg överbyggnad är också svåra att se, både visuellt och med radar även om dom inte är designade med Stealth i åtanke. Jämför med Gripen som har mycket bra Stealthegenskaper på grund av sin lilla storlek.
Visst kan vi gå vidare med Visby och integrera vapen, men det lär aldrig bli ett helt lyckat system. Här måste man räkna på de olika alternativen och se vilket som ger mest pang för pengarna. Det kan i det långa loppet vara billigare och börja om från början och köpa nya fartyg som har färdiga vapensystem. Givetvis gäller det då att tänka COTS och inte hitta på en massa egna svenska krav.
Det finns heller inte lika stort behov av fortsatt stöd mot Kockums som för Gripen mot Saab då cerifikatet för ett fartyg oftast ägs av operatören, inte av tillverkaren. Uppstår behov av modifieringar eller reparationer så går man ut med en anbudsinfordran till en mängd olika budgivare.
Det ska bli intressant att se hur den fortsatta livstidskostnaden blir för Visby. Det fins inga andra användare att dela dessa kostnader med och Kockums har inte lyckats särskilt väl att exportera fartyg tidigare, vilket dom inte lär lyckas med i detta fall heller. U-båtar och stridsbåtar är de marina system som har haft exportpotential från Sverige. Dock så har många andra länder blivit intresserad av tekniken och för in delar av Visbys Stealth design. Man kan säga att Sverige har fungerat som teknikdemonstrator för många andra länders fartygssystem.
SEP
Till sist SEP. Utvecklingen av SEP har många likheter med Gripen, det är bara 20 år senare och med en helt annan omvärldsbild och utvecklingsmetodik. På papperet och prototypstadiet verkar SEP vara en bättre produkt än de flesta konkurrenter, men Hägglunds har fortfarande att bevisa hur det fungerar under operativ miljö. Är t.ex. en elektrisk drivning robustare än en mekanisk?
Dessa tveksamheter fick engelsmännen att dra sig ur, trots att som redan visats BAE faktiskt är ett engelskt bolag.
Branchen för hjulburna stridsfordon är dessutom mycket tuff med flera internationella företag som erbjuder bra produkter som är testade i strid.
Nu valde FMV att anskaffa AMV, vilket jag tycker är ett helt riktigt val. Försvarsmakten kanske inte får den absolut bästa produkten, men vi kan få den betydligt snabbare än SEP och inte att förglömma så finns det massor av andra användare av AMV. Detta lär ge effekt vid internationella operationer då vi kan ingå gemensamma logistik och underhållsavtal med andra länder som deltar i operationen. Även framtida utveckling lär bli enklare då det finns andra operatörer att dela kostnaden med.
Vi får se vad framtiden ger. Om t.ex. USA väljer Thor eller om England väljer SEP (eller stridsfordon 90 som är mer sannolikt) i sin nya anskaffning av bandburna fordon. Då kanske många kommer att ställa sig frågan varför vi inte valde SEP. Men anskaffningen av fordonen sker här och nu. Det är som att köpa en platt-TV. Ett år senare finns det alltid bättre och billigare produkter.
Många har klagat på att Sverige inte väljer att ställa upp som referenskund. Men faktum är att vi gjorde exakt samma åtagande för SEP som vi nu gör för Brasilien avseende Gripen E/F. Om Brasilien köper E/F så kommer Sverige att hänga på, men inte annars. För SEP var det England. Hade England skaffat SEP hade även Sverige gjort det samma.
Slutsatser
Det finns många likheter, men även många skillnader mellan Gripen, Visby och SEP. Att köpa "svenskt" går knappast idag. Tillverkning i svenska fabriker kan skötas genom motköpsavtal. Att köpa en svensk eller för den delen utländsk produkt och sedan bli den enda operatören kommer i det långa loppet bli mycket dyrt. Ett systems totala kostnad är inte bara anskaffningskostnaden, utan även drift- och avvecklingskostnaden. Dessutom tvingas svenska staten att ställa upp i exportsammanhang för att sänka driftkostnaderna för det system som vi köpt.